Det sköljer en varm våg av medmänsklighet över Sverige och stora delar av Europa. Klädinsamlingar som arrangerats för människor på flykt har fått så stort gehör att de måste bromsa för att de inte kan ta emot mer. Det ger hopp om mänskligheten att höra människor säga " det är klart att vi ska dela med oss, vi lever i ett överflöd här". Alla vill vara med och hjälpa. Många arbetsplatser startar egna insamlingar till hjälporganisationer, bland annat SN. Pengarna strömmar in. På frågan varför man engagerar sig är det många som svarar att bilden av lille Alans kropp som högg i hjärtat och visade vidden av katastrofen. Och det är en katastrof att så många människor ska behöva fly under livsfarliga förhållanden för att försöka rädda sina liv. Däremot är det inget som hänt bara de senaste dagarna och det kommer inte att sluta för att mediernas kameror riktas åt annat håll. Som journalist vet en hur medierna fungerar. Det kallas för nyhetsvärdering när redaktionerna avgör vad det ska rapporteras om och hur. Kriget i Syrien har pågått i drygt fyra år och är nog tyvärr inte över på länge än. I Afghanistan har det pågått över 30 år. Listan över länder där det är livsfarligt att leva kan göras lång. De modiga hjälporganisationer som vågar arbeta i flyktinglägren kommer att behöva ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta förlösa barn och hantera krigsskador och sjukdomar länge. Att bli månadsgivare är ett sätt att skapa stabilitet för hjälpen. En hundring i månaden gör skillnad. Det är inte ens en biobiljett.
När mediernas kameror försvinner
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.