Plötsligt stod jag i ösregnet och var så arg på mig själv. Varför skulle jag bekräfta stereotypen som jag annars brukar krossa?
På väg hem från Arlanda, lycklig över att jag äntligen återförenats med min bästa vän efter hennes nio månader långa äventyr, körde jag in i en metaforisk vägg.
En vänlig bilist upplyste oss, mitt i trafikstockningen, att ena framdäcket var platt. Jag lyckades ta mig ur den milslånga kön och körde försiktigt till en mack. Mycket riktigt, i däcket satt en skruv. Då visste jag att däcket var punkterat, men inte att min heder skulle få sig en törn.
Praktisk som jag är tog jag mig an problemet med ro. Plockade fram reservdäcket, verktygen och mitt "jävlar anamma". Sedan tog det stopp. Bultarna vägrade röra på sig. Vi tog i så det knakade, i kropparna, inte i bultarna. Jag hoppade på fälgkorset, bad en stilla bön till däckguden, men det gick inte. Där stod jag och kände stereotypen dränka min persona. Jag var inte längre "starka och självgående Karin", utan tvingades underkasta mig rollen som blond och hjälplös. Men ingen ville hjälpa. Jag var väl inte tillräckligt bedjande.
Till slut, som en skänk från ovan, kom dock en vänlig själ. Han utförde mirakel med det sargade däcket, även om det inte lyckades lappa min självkänsla. Vi behövde inte ens reservdäcket.
Karin Bernhardsson
REPORTER karin.bernhardsson@sn.se 0155-25 68 18