Solen strålar. Fåglarna kvittrar. Gruset sopas bort. Det är vårkänslor och pollen i luften. Och så kommer jag här, med en gubbnäve i högsta hugg och foten på bromspedalen.
För det är fortfarande frost många morgnar. Och snö och is ligger närmare i tiden än påskris.
Jag pendlar till jobbet. Jag är ingen nitisk trafikregel-fascist. Jag kör för fort ibland. Jag vet inte vad hälften av alla trafikskyltar betyder. Jag har blod på mina händer (två grävlingar och en ... iller, tror jag).
Men det finns sådant som jag aldrig gör bakom ratten. Jag ligger inte över hastighetsbegränsningen när det är dåligt väglag. Och jag håller avståndet till bilen framför mig, inte minst när det är halt eller moddigt.
Varje morgon har jag därför en lång kö bilpendlare som svans när jag börjar närma mig E4. Jag kan riktigt känna hur de tänker "Men kör fortare då, din snigel!". I det läget vill jag stanna min bil, kliva ut – som i filmen Falling Down – och gå från bil till bil och säga några väl valda ord.