Vi kanske inte är medvetna om det, men vår bild av människor påverkas av hur de pratar. Jag kan knappast säga att jag är stolt över det, men jag måste erkänna att jag vid mer än ett tillfälle brustit ut i skratt när ett språk har bytts mot ett annat.
Tänk dig själv: den blonde mannen framför dig pratar engelska med en något posh accent som får dig att tänka på brittisk medelklass. När samtalet övergår till svenska kommer en bred småländska ur hans mun.
Jag gapskrattar.
När den charmige chilenaren Juan Pedro plötsligt blev norrmannen Jan-Petter framkallade det inget skratt, däremot förlorade han en stor del av sin charm.
Inte för att jag har något emot småländska eller norska, det är mer chocken som gör det. Två olika identiteter som i min föreställningsvärld inte ryms i en och samma person.
Att ha möjlighet att prata med någon på mer än ett språk är ett privilegium. Det kan ge upphov till oväntade kontraster, men det kan också bidra till förståelse, inte minst kring hur mycket av identiteten som sitter i hur vi uttrycker oss. Det är faktiskt rätt obehagligt att tänka på. För vem är jag att skratta när jag inte kan höra hur jag själv låter?
Veronika Skärlund
GNESTAREPORTER veronika.skarlund@sn.se 0155-25 68 19