Han var liten, trind och inte alltid så nykter. Hans långa, gråa hår lockade sig i nacken, ner över den slitna jeansjackan. Jag minns honom som i går, den lille gubben som satt på bänken när jag som ung lokalredaktör hastade förbi på torget.
Vi språkade då och då. Hur mår du i dag? Ont i benet? Aj då, inte kul. Hoppas att det blir bättre snart.
Egentligen kände vi inte varandra. Men jag tyckte om hans snälla uppsyn och glada leende, där små bruna pliggar skymtade.
Ibland skojade vi. "Hej, min prins!" tjoade jag. "Tjena, prinsessan!" hojtade han tillbaka.
En dag stod han plötsligt framför mitt skrivbord på redaktionen. "Jag har inte varit på en blomsteraffär på länge. Men nu har jag varit det" förkunnade han, och räckte fram två långskaftade, mycket vackra rosa rosor:
– De här ska du ha. För du är en riktig människa, sa gubben.
Sedan försvann han. Men jag hann se tåren som letade sig ner utmed hans väderbitna kind.
Jag glömmer honom aldrig. Och jag känner, när jag skriver detta 30 år senare, att den lille farbrorn än i dag rör vid mitt hjärta.
Carina Fredrixon
REPORTER carina.fredrixon@sn.se 0155-767 52