Jo ni, det hade jag koll på när jag var barn. Ett lite udda yrke kanske. Ett krävande yrke, med stora krav på medfödda förutsättningar. Förutsättningar som inte skulle visa sig innan jag blev vuxen.
Så jag gick nervöst och väntade. Skulle jag bli en av dem som kunde företa mig detta underbara yrke?
Det jag ville bli, var jockey. Alltså den ryttare som rider hästkapplöpningar. Drömmen kom från slukande av otaliga gamla hästböcker – särskilt serien om Svarta hingsten. Den vilda svarta ökenhästen som bara låter sig ridas av en liten pojke som heter Alec. Tillsammans kommer de från ingenstans och slår alla de amerikanska stjärnhästarna med längder. Svarta hingsten är snabbare än någon tidigare levande häst. Han sprang så otroligt snabbt att Alecs kläder revs sönder av vinddraget.
För att bli jockey måste man vara väldigt liten, väga mellan 52 och 56 kilo, enligt Svensk galopp. Därför väntade jag med nerv och spänning på hur lång jag skulle bli, så att jag skulle kunna hålla den låga vikten och bli jockey. Jag landade på dryga hundrasextio centimeter, och skulle faktiskt kunna bli jockey.
Men det blev ändå inte så. Det bara ... blev aldrig av.
I stället blev jag journalist. Vilket ändå inte är så långt ifrån min näst högsta önskan om drömyrke som barn, vilket var att arbeta som redaktör för tidningen Min häst.
Men ni kan tro, att jag fortfarande ibland drömmer mig bort när jag sitter här på redaktionen och skriver ... till en galoppbana och en själsfrände till häst under mig. Och tillsammans är vi snabbare än vinden!
Matilda Löfdahl
REPORTER (VIK) matilda.lofdahl@sn.se 0155-25 68 15