I filmen "Midnatt i Paris" upplever huvudkaraktären Gil Pender att han fötts i fel tidsepok och känner bitterhet över att han aldrig fick uppleva 20-talets kulturella revolution.
Varje gång jag bläddrar i Sara Larssons reportagebok "Techno: musiken, dansen och scenen", som behandlar 90-talets ravekultur, upplever jag exakt samma sak. Jag var tolv år när boken kom och insåg bittert att det fanns en helt annan värld, långt bort från Oxelösund, där människor dansade nätterna igenom till dunka-dunka i öde fabrikslokaler och ute bland skog och öppna fält.
Medan jag drömde om alla dessa hemliga och mystiska fester smugglade jag in techno på varje mellanstadiedisco. När högstadie-dj:n efter mycket tjat äntligen och motvilligt spelade någon av mina skivor dansade jag som en galning och försökte imitera människorna som jag hade sett på bild i Sara Larssons bok. Efter bara någon minut bytte dj:n låt eftersom jag var ensam på skolaulans dansgolv.
När det här publiceras är jag på väg hem från en festival som något sånär försöker imitera det tidiga 90-talets ravescen, en scen som i dag varken är särskilt hemlig eller mystisk längre. Jag hoppas det var värt all denna väntan.
Simón Bustamante
GNESTAREPORTER simon.bustamante@sn.se 0155-767 23