För några veckor sedan besökte jag Theresienstadt. Det var mitt femte besök under 25 år. Theresienstadt skiljde sig från alla andra getton, arbetsläger, koncentrationsläger och förintelseläger i naziriket. I Theresienstadt förvandlade nazisterna dödens väntrum kosmetiskt till en kurort för att förvilla blicken hos danska Röda Korsets och Internationella Röda Korsets representanter. De allt tätare ryktena runt om i Europa om tyska dödsläger i de ockuperade länderna skapade oro hos ledande politiska och kulturella kretsar: Är det möjligt att den tyska kulturnationen har fallit ner i barbari? Nej, i Theresienstadt satt människor på kafé och konverserade: ett skyltfönster med dold ondska.
Röda Korsets representanter gick i fällan. När lägerkommendanten Jöckl visade den mönstergilla frisersalongen, konstnärernas arbetsverkstäder, körernas repetitioner, fotbollsmatchen med applåderande åskådare och barnoperan föll de till föga: ryktena var uppenbarligen falska.
Dagarna innan Röda Korsets besök deporterades 7 503 judar från Theresienstadt till Auschwitz i en uppsnyggningsaktion.
Det perspektiv man väljer att se omvärlden påverkar vad man ser. Då, som nu, var en skenbart civiliserad fascism ett fullt acceptabelt moraliskt tillstånd för de som saknade politiskt och socialt kurage, makthavare som medborgare: Då som nu.
Att vilja se, att vilja förstå, att ta ansvar, var utmaningen som de flesta som visste blundade för innan koncentrationslägren öppnades 1945 vid Hitlers rikes fall.
Röda Korsets besök skedde år 1944. Då hade kriget pågått i fem år. Gettot och koncentrationslägret Theresienstadt upprättades redan 1941.
Theresienstadt är det tyska namnet på den tjeckiska staden Terezín nära gränsen till Tyskland. Den som ovetande närmar sig den lilla staden i dag 2014 kan få ett intryck av stilla vemod. Det stora centrumtorget är omgivet av slitna byggnader: en polisstation, en bank, ett knippe affärer, en minimal restaurang, tomma hus. Historiens tyngd försvårar rörelse. På husgavlarna hänger fortfarande de högtalare där kommendantens order varje dag dränkte gettots invånare: vilka som skulle uppträda inför prominenta nazigäster eller utländska dignitärer, vilka som skulle deporteras, vilka som skulle fösas över floden Eger i stadens utkant, till dödscellerna och avrättningsplatsen.
Vid varje besök efter det första märker jag små förändringar i staden. Gradvis ökar normaliteten i människors rörelser: att gå till arbetet, att prata med grannen, att vänta på bussen, att dricka öl på en trottoarservering, att hålla sitt barn i handen över gatan, att krama om sin gamla mamma, att kyssas.
Att leva på en plats som tidigare var ett getto och ett koncentrationsläger har förbehåll, men om respekten stärks mellan makten och medborgarna, mellan medborgarna själva, då blir även Terezín en anständig mänsklig boplats.
Ulf-Göran Widqvist
författare och småföretagare
"På husgavlarna hänger fortfarande de högtalare där kommendantens order varje dag dränkte gettots invånare."