Sverigedemokraterna har under en rad år varit på flykt undan sin egen identitet och har fått god hjälp av de stora papperstidningarna och olika tv-kanaler, att tvätta bort sina nazistiska rötter: en imponerande "civiliseringsprocess". En lång rad medier agerar moraliskt självrättfärdigande genom att ständigt brännmärka SD som mindrevärdigt, som oberörbart. De exponerar oavlåtligt SD uppenbarligen omedvetna om att den ständiga publiciteten skapar en acceptans, ett betydande mått av rumsrenhet: SD blir ett parti som alla andra. Det blir helt okej för hugade medborgare att protesterna mot livets orättvisor, maktarrogans och rasavvikelser med en röst på SD och så legitimera SD som en av oss i den demokratiska kören av medborgarröster. Den historielöse bekymrar sig inte om den brittiske premiärministern Harold Wilsons (sedermera) berömda uttalande: All publicitet är bra publicitet, den skapar närvaro och omgivningens erkännande: Jag finns i medierna, alltså finns jag, alltså betyder jag. Sista veckan före valet hade Dagens Nyheter sex helsidor om SD som skamfläcken i den svenska riksdagen. Jimmie Åkesson tackade och log.
Nyköpings kommunfullmäktige är visserligen ingen reflex av övriga Europa, men dock en spegelbild av den växande fascismen på kontinenten och i våra nordiska grannländer. Sverige är inte längre ett undantag. Klasspolitikernas lomhördhet har skapat en devalvering av respekten för människors lika värde.
Sveriges riksdag (349 ledamöter) har i dag 48 sverigedemokrater. Nyköpings fullmäktige (61 ledamöter) har 6.
Det är angeläget att ta ett steg bort från konflikträdslan och tala om verkligheten som den är och inte som majoriteten vill att den ska vara: En demokrat är en demokrat, en fascist är en fascist. Att bli vald till ett politiskt uppdrag i riksdagen eller i kommunfullmäktige är inte ett tecken på demokratiskt sinnelag, det är ett tecken på vår nations grundlagsstadgade medborgerliga rättighet att hysa en egen uppfattning formulerad i ett partiprogram, hur motbjudande det än kan tyckas vara för stora delar av omgivningen.
Det är ingen brist på moderater och andra borgerliga anhängare som avskyr socialdemokrater och vänsterpartister.
Det är heller ingen brist på socialdemokrater och vänsterpartister som tycker intensivt illa om moderater och övriga högersympatisörer. Men trots åsiktsskillnader djupa som krondiken finns det en gemensam plattform av mänsklig respekt, ibland av humanism. Det är här en av de avgörande skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och oss övriga går: För oss är människovärdet odelbart, inte förhandlingsbart, varken i kvalitet eller i kvantitet.
Vi har alltid ett personligt ansvar för våra handlingar: aktiva eller passiva. Vi kan välja att blunda och inte se, inte förstå. Det är möjligen socialt bekvämt, men knappast respektfullt och ansvarstagande. Vi lever alla med olika självbilder och omvärldsbilder, men när vi begränsar synfältet är det risk att vi hamnar i en moralisk gråzon.
Ulf-Göran Widqvist
(S), författare och småföretagare
"Det är angeläget att ta ett steg bort från konflikträdslan."