Attack är ibland bästa försvar för att förvilla synfältet för åhörare och läsare. Men det är vanskligt om publiken är kunnig och har ett aktivt minne. Moderaternas uppvisning i aggressiva och hånfulla utfall mot den styrande rödgröna majoriteten under kommunfullmäktiges möte den 11 november var anmärkningsvärd. Agerandet var ett brott mot högerns tradition under förra mandatperioden, en tradition av relativ återhållsamhet om än en klart markerad opposition mot Socialdemokraterna. Miljöpartisterna och vänsterpartisterna ägnade de bara förstrött intresse.
Handlar beteendet i grunden om de sura rönnbären, om att tiden är ur led, att inte nå ända fram, att inte kunna svälja ytterligare en valförlust. Att vinna, att kontrollera makten, att vara makten, är en given del av de konservativas självbild och omvärldsbild. Eller för att tala med Per Molander i hans mycket omtalade bok Ojämlikhetens anatomi: Det som förenar /de konservativa/ är en allmän betoning av mänsklig okunnighet om fundamentala sociala processer, som används för att legitimera status quo och ifrågasätta reformförslag.
Den kollektiva minnesförlusten kommer ur moderaternas självbild: är de inte vid makten är de utan ansvar. Ledamöter ur den nya moderata fullmäktigegruppen, och för all del även Centerns och Kristdemokraternas, levererade en full kanonad av nedsättande omdömen om den styrande majoriteten: den är ansvarlös, inkompetent, låter skulderna skena, för betongpolitik och bygger palats. Nåväl, det är högt i tak i fullmäktigesalen, det intressanta var just tonläget och minnesförlusten.
De borgerliga partiernas företrädare, och sällan har så många varit uppe i talarstolen, var alla emot de stora investeringarna, i palats, som skapat ett skuldberg för medborgarna. Om jag bortser från de bristande matematiska kunskaperna är två frågor givna.
Den första: Om man inte är ideologiskt förblindad av sin kärlek till status quo, hur ska ett samhälle utvecklas om det inte görs framtidsinvesteringar, särskilt när räntorna är extremt låga?
Den andra: Om de borgerligas företrädare går tillbaka till sina ställningstaganden i kommunstyrelsen under perioden 2006-2010 (när de själva styrde) och 2010-2014 inför beslut om stora investeringar som nya högstadieskolan, äldreboendet Myntan, Åkroken, badhusets renovering, den kommande nya skolan i Stigtomta med flera, då borde skammens rodnad sprida sig, eftersom de röstat för de flesta förslagen.
Oppositionens kollektiva minnesförlust var total i debatten om Vålaröledningen. Den var inte genant, den var skamlig.
Dramaturgin i fullmäktigesalen är ny och överraskande. Presidiet håller naturligtvis i regelboken, men i myllret på scenen (i talarstolen) sker oväntade piruetter.
Till de mest kittlande hör växelsången mellan moderatledaren Anna af Sillén och Erik Bengtzboe (M). Den första är hård, fördömande och tonsäker. Den andra är bombastisk, föraktfull och i falsett.
Mandatperioden kommer med stor säkerhet att bjuda på avancerad opportunism och publikfrieri.
Ulf-Göran
Widqvist