Politisk makt ska brukas inte förslösas i ett grått töcken av förvaltning där medborgarna inte kan skilja på det politiska beslutsfattandet och tjänstemännens verkställande. Jag möter ofta uppfattningen att det är bättre om experterna, de som verkligen vet sakfrågorna, bestämmer kommunens utveckling: Politikerna är ju ändå i händerna på tjänstemännen. Många av dem som intar den positionen har uppfattningen att det finns en objektiv god väg för kommunens utveckling: Att tjänstemännens agerande är värderingsfritt och att det, av sig självt, sker i folkflertalets intresse. En aningslöshet som uppenbarligen är omedveten.
Att driva kommunpolitik handlar om att fördela de gemensamma resurserna. Prioriteringarna redovisas i valrörelsen. Hur verkligheten blev står de ansvariga politikerna till svars för nästa val. Om medborgarna är missnöjda med deras arbete byts de ut genom en valsedel. Enkelt och tydligt. Tjänstemän ställs sällan till svars för sina beslut.
När politikerna är svaga så lämnar de, medvetet eller omedvetet, över en stor del av den politiska makten i tjänstemännens händer. Svaga politiker är ett problem i flera meningar. Dels lyckas de inte genomföra de politiska löften de har gått till val på, dels spär de på politikerförakt, ett förakt som ofta är lika med förakt för svaghet och för demokrati som arbets- och styrmetod. Att en person i en allmän mening accepterar demokrati som system innebär inte att samma person respekterar det politiska hantverket och de politiker som fattar besluten. De som är kommunpolitiskt aktiva möter ständigt denna verklighet: Ett förhållande som skapar oklara beslutsgångar och försenar eller omintetgör verkställighet.
Denna betraktelse för mig osökt över till en politisk strid under kommunfullmäktiges sammanträde i mars. Moderaten Adéle Bergentoft hade motionerat om att det ska finnas en öppen punkt på kommunstyrelsens dagordning för diskussion och förslag från oppositionen.
Den rödgröna majoriteten hade avslagit motionen med motivet att det finns gott om utrymme för oppositionen att föra sin talan i den ordning som redan gäller. Motionären ansåg att majoriteten agerade odemokratiskt. Oppositionsrådet, moderaten Anne-Marie Wigertz, skärpte anklagelsen om odemokrati. En tredje moderat, Anniola Nilsson, äntrade talarstolen och slungade med frenesi ut sina fördömanden över majoritetens agerande.
Moderaternas uppvisning passar väl in i agitationen ett valår men var tragisk eftersom de moderata företrädarna förträngde viktiga delar av minnet: De gick vilse i tiden.
Sanningen är följande. Under förra mandatperioden, då moderaterna styrde, fanns ingen öppen punkt på dagordningen, inte heller presidiemöten. Den rödgröna majoriteten införde vid makttillträdet presidiemöten där oppositionen har full yttrande- och förslagsrätt, vilket kommunalrådet Granström (S) markerade som debattens slutpunkt.
Slutsats. För att reformera Nyköpings moderater krävs bara att medborgarna röstar på socialdemokraterna i kommunvalet (se SN 7/3).
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare och småföretagare