Nostalgi spelar ofta på svårhanterliga känslor, särskilt när den garneras med opportunistiska historieskrivningar. Den ukrainska politiska eliten spelar just nu med farliga pjäser i östukrainska och västukrainska medborgares historiemedvetande och nationalistkänslor.
I Sverige är nationell historia ofta mycket avlägsen. I Ukraina är historien närvarande in på bara skinnet och styr i viktiga meningar både politisk och kulturell identitet. I Sverige har vi levt inom stabila och väl identifierade gränser i hundratals år. Medborgarna i dagens Ukraina saknar helt vad som i Sverige är en självklarhet. Öst är öst, väst är väst och Kiev däremellan. I öst och syd talar de flesta ryska. I väst dominerar ukrainska. I Kiev blandas språken. Men det är inte bara hur orden formas som splittrar landet. De ideologiska skillnaderna är djupare är språken. Denna spricka i nationen förstärks av motstridiga historiska berättelser.
De östra och södra delarna av landet har dominerats av sovjetiskt inflytande sedan 1918. De västra, med staden Lviv som centrum, kom under sovjetiskt kontroll först 1939. Här hyllas centraleuropeiska idéer, manér och kultur. I öst och syd odlas sovjetnostalgi.
I västra Ukraina slogs tusentals nationalister på de tyska nazisternas sida i hopp om att skapa ukrainskt oberoende. De stred mot landsmän i öst som bar vapen i röda armén. Den östra sidan markerade att de slogs mot fascisterna/nazisterna, medan den västra sidans mål var självständighet, fria från Sovjet.
Efter de allierades seger i andra världskriget genomförde Sovjet brutala hämndaktioner mot medborgare i västra Ukraina. Tiotusentals deporterades till Sibirien. Som motaktion inledde väpnade partisangrupper i väster blodiga attentat mot den sovjetiska makten. Partisanernas måltavlor var sovjetiska politiker, soldater och officerare, till och med unga lärare som sänts från Moskva för att lära ut ryska och kommunistisk doktrin fick sätta livet till. Striderna pågick ända in på 1960-talet med tiotusentals offer på båda sidor. Denna sena historia av väpnade konflikt får sällan eller aldrig någon uppmärksamhet.
På båda sidor av dagens inrikespolitiska linje beskrivs striderna som en förlängning av slagfältet under andra världskriget och dess utlöpare. Historieskrivningen i Lviv är en helt annan än den i Kiev, Donetsk och Odessa.
President Petro Porosjenko driver en politik med lag och straff i syfte att ena landet runt en motstridig nationell historieskrivning: tilltag som hånas av ukrainska nationalister både i öst/syd och väst. EU:s entydiga stöd till Porosjenko och hans politik fördjupar konflikten i stället för att mildra den. Lägg därtill att EU döljer det faktum att unionens ekonomiska stöd för att rädda Ukraina från en annalkande statskonkurs är småpengar: Dubbelmoral av grövsta format.
Att skapa en verkligt federal stat efter tysk modell är troligen ett av de få halmstrån som återstår för att undvika totalt sammanbrott av den nation vi idag kallar Ukraina.
Ulf-Göran Widqvist (S), småföretagare och författare