På senare år har jag slutat vara Seinfeld-neurotisk och stressa upp mig över småsaker. Oro och ågren har med åldern blivit lättare att tränga bort – såvida det inte handlar om den åstundande zombieapokalypsen.
Visst, det kanske inte är särskilt troligt att samhället kommer gå under på grund av just själlösa och blodtörstiga monster (ta i trä!). Och även om det skulle hända är det nog faktiskt inte de odöda som jag oroar mig mest över. Jag vet ju exakt var jag har dem: de vill äta min hjärna – punkt. Zombies kan man räkna med.
Jag oroar mig för alla andra – alla anonyma medmänniskor som utgör det som ska kallas för ett samhälle, men som i dag snarare påminner om ett mänskligt zoo där sköt dig själv-mentaliteten kan vara rent ut sagt livsfarlig när undergången kommer. I boken Zombieöverlevnad – Din guide till apokalypsen skriver Herman Geijer att ens chanser att överleva en katastrof drastiskt minskar om man inte känner sina grannar eller har band till lokalsamhället.
Vad vet jag, det kanske bara är ett storstadsproblem. Eller så behöver vi alla öppna upp oss lite mer för främlingarna omkring oss. Säga hej till grannen. Prata lite med butiksbiträdet. Nicka vänligt åt medresenären.
Om zombieapokalypsen nu aldrig kommer har du åtminstone kanske fått en ny vän.
Simón Bustamante
GNESTAREPORTER (VIK) simon.bustamante@sn.se 0155-767 23