Egentligen ogillar jag ordet mer än själva jippot – som jag i princip är likgiltig inför numera. Men publiksiffrorna talar sitt tydliga språk, med ett snitt på drygt 3 miljoner tittare per deltävling, placerar sig Melodifestivalen eller ”Mello” i topp över mest sedda tv-program över hela året.
Det här ger förstås SVT och schlagergeneralen Christer Björkman alibi att fortsätta på den inslagna vägen. Och det är bara för landets nöjesjournalister att haka på.
Genom åren har det gjorts försök till granskningar av Mello-karusellen. Vi vet att utvalda skivbolag gynnas när artister ur deras ”stall” får de stora låtskrivarnas låtar, och att det i princip är omöjligt för någon okänd talang på landsorten att halka in i det välsmorda maskineriet.
Egentligen borde Melodifestivalen vara en morot för talanger som vill slå, en målbild för alla dem som sliter i hemmastudios eller replokaler. Men vi vet ju alla att det inte riktigt funkar så.
Mello kunde varaskapat i kalkylprogrammet Excel – där man lagt in färdiga parametrar som en folklig gubbe/tant i varje deltävling. En ung talang i en genre som var modern i går, och som man i samma stund som man hör den, genren alltså, vet är på nedåtgång. En klassisk schlagerartist är också med i varje omgång, liksom någon form av heting.
Utan att ha hört en enda låt kan jag, genom att bara kolla startfälten, säga att Ove Thörnqvist blir årets Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, Loreen går till final och Benjamin Ingrosso blir årets babe bland farmödrar och eventuellt småtjejerna.
Men nu är det ju inte jag som ska bevaka Melodifestivalen för er läsares räkning. I stället gör vår schlagerexpert Stefan Larsson comeback även i år. En mer hängiven Mello-fantast får man leta efter, så håll till godo de närmaste veckorna.
KULTUR- OCH NÖJESREDAKTÖR
0155-767 25