Åtta veckor semester. Åtta veckor. Fantastiskt. Eller egentligen sju och en halv, inklusive pappadagar, men vad fasen. Massor av tid, tid med barnen. En nyfödd också, en vecka och två dagar gammal. Sommar är fantastiskt. Vi åker och badar, vi spelar fotboll, vi flyger drake, bygger bana till radiostyrda bilen, vi grillar, vi sover ut. Vi umgås. Alla fem. Kanske åker vi till sommarstället på Värmdö på onsdag, det blir bra. Någon får mata våra höns åt oss när vi är borta, det löser sig.
Jag vaknar av ett telefonsamtal:
– Dom klippte han. Dom sköt han, åtta skott sa dom. Han är död. Hans lillebror stod på balkongen och såg allt. Min lilla Shishko. Hur fan ska han klara det här? Jag tror inte det var han dom skulle klippa men det blev han ändå, förstår du. Någons mamma måste gråta och det blev hans, det är fucked up, men annars, det hade blivit den andra killens mamma… Men det blev hans. Han fyllde sjutton i fredags.
8 veckor kan innehålla så ofantligt olika saker. En sommar kan betyda så ofantligt olika saker för barn i detta land. För mina barn betyder det ledighet, frihet, glädje, bad och glass. För vissa andra, framför allt i våra socioekonomiskt utsatta områden, kan det betyda brist på vuxna, brist på sysselsättning, stress, tristess och en uppsjö av potentiella konflikter. Tyvärr har jag sett på allt för nära håll vilka triviala konflikter som kan leda till att någon dör. Våra barn skjuter ihjäl varandra på grund av en örfil, ett kränkande ord, på grund av en falsk Canada Goosejacka eller helt enkelt för att du åker in i ett område där du inte är önskvärd.
Det är inte barnen som utsätts eller utsätter varandra för detta som skapat problemet, det är vi. Vi vuxna, vi som röstar, vi som struntar i att rösta, vi Sverige. Och det är även vi som sitter på lösningen. Vi måste se alla barn som allas barn, vi måste se att de som har det sämst måste få det bättre. Vi som har det gott ställt måste vara beredda på att göra avkall på vissa saker för att minska klyftorna i vårt samhälle. Klyftorna som skapar känslan av att du är körd från start, att du inte har något att förlora, att du på grund av din sociala klass, din postkod, ditt namn, din hudfärg, din religion kommer måsta kämpa 100 gånger hårdare än alla andra.
Den kampen kan inte endast föras från miljonprogrammen, den kampen måste även föras från oss i villakvarteren. Upp till kamp kära medelklass, upp till kamp. Och glad sommar.