Debattkrönika: ”EU mellan patriotism och nationalism”

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Frankrikes förre president Charles de Gaulle sa i slutet av 1950-talet att EU (EG på den ­tiden) ska vara ”fosterländernas Europa”. Han sa dessutom när EG i sin begynnelse bestod av sex länder, att han var ­tuppen i hönsgården. Det var han som höll i taktpinnen och han pekade med hela handen att engelsmännen skulle stanna på sin ö, på kontinenten hade de igen plats. Det dröjde ända till 1970-talet innan Storbritannien gick med i den Europeiska Gemenskapen. 2019 lämnar britterna EU och en grundläggande fråga är: Lämnar de av nationalistiska eller av patriotiska skäl?

En patriot behöver inte vara nationalist. En patriot är nationellt och kulturellt medveten men inte inåtvänd. En patriot av renaste vatten är Frankrikes president Emmanuel Macron: Starkt nationellt självmedveten samtidigt som han omfamnar EU och pläderar för ett djupare samarbete inom unionen. Macrons franska motpol är ­Marine le Pen, ledaren för högerextremistiska Nationella Fronten. Le Pen är fanatisk ­nationalist: Frankrike först i alla lägen, sluten och inåtvänd med kalla handen till EU.

Nu i EU med 28 medlemmar är det Tyskland som håller i taktpinnen ekonomiskt och politiskt. Det geografiska, politiska och historiska landskapet i unionen är idag ett helt annat än på de Gaulles tid. Det som från början var en samling ­länder med relativt likartad kulturell karaktär växte successivt. 2004 och 2007 ­inleddes dagens grundläggande konflikter inom EU. Då beviljades sex länder i östra Europa medlemskap. Alla sex med en helt annan historia, tradition och politik än länderna i det tidigare starkt västligt orienterade EU. Det sägs ofta att vi inte ska överdriva skillnaderna ­mellan människor och länder. Jag ­säger: Vi kan inte nog fördjupa oss i våra olikheter för att kunna kommunicera och samarbeta på någorlunda lika villkor inom en så krävande förening som EU.

Den tyska regeringschefen Angela Merkel sa i september 2017 med udden riktad mot de östeuropeiska EU-medlemmarna: ”Om det inte går solidariskt till när det gäller migration så kan det inte göra det på andra områden. Det vore bittert för den europeiska sammanhållningen”.

De flesta EU-länderna i östra Europa är starkt nationalistiska. Dessutom ser de oftast sitt medlemskap i EU som pengar från väst och inte som ett kreativt och ansvarsfullt samarbete. Eller som svaret jag fått många gånger under arbete i östra Europa när jag ställt frågan: ”Vad ska ni bidra med? – Bidra? Vi ska få!”

En uppskruvad och självupptagen nationell identitet med begränsad respekt för demokrati, frihet, mångfald och rättsstatens principer är kännetecknen för de flesta länderna i EU:s östra Europa. I spetsen går Ungern och Polen. Men även Tjeckien, Slovakien, Rumänien och Bulgarien är svårt anfrätta av samma gift. Deras historiska roller och självbilder som utsatta, drabbade och offer, gör dem näst intill oemottagliga för västra EU:s krav om demokrati, rättsstat och gemensamt ansvar.

Ulf-Göran Widqvist (S)

författare och småföretagare

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

EUSocialdemokraternaKrönika
Relaterat