Debattkrönika: "Inga avhopp skickar Trosas folkvalda i topp"

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

18 oktober presenterade Statistiska Centralbyrån tankeväckande statistik om ”förtida avhopp” från kommunfullmäktigen. Förtida avhopp handlar om personer som av en eller annan anledning väljer att avbryta sina politiska uppdrag innan mandatperioden tagit slut. Under innevarande mandatperiod ser vi ut att gå mot ett rekord i antalet avhoppare. Tre år in har nästan lika många lämnat sina platser som under hela mandatperioden 2010–2014.

När media hugger tag i sådan statistik, ses avhoppen inte sällan som uttryck för att svensk demokrati är på dekis. Då kan det heta att avhoppen sker för att partierna är toppstyrda, att fullmäktige har för lite makt, att omständliga arbetsformer och trögheten i organisationen skrämmer bort folk från sina uppdrag. Alltså att politiska skäl och missnöje ligger bakom avhoppen.

Tillsammans med Richard Öhrvall, undersökte jag om detta är korrekta förklaringar till avhoppen (en studie som i delar upprepades av Statistiska centralbyrån 2015). Bägge undersökningar tillbakavisade att det skulle vara politiska skäl och missnöje som ligger bakom. Tvärtom dominerar personliga skäl kraftigt. Avhopp verkar ha att göra med hälsotillstånd, arbets- och familjeförhållanden samt flytt från kommunen. Dessutom är den stora majoriteten av avhopparna nöjda med sin tid i fullmäktige, och knappt hälften kan faktiskt tänka sig att kandidera till fullmäktige igen.

Oroar vi oss för demokratin ska vi istället oroa oss för att kvinnor och unga personer är överrepresenterade bland avhopparna. Det är grupper som redan direkt efter val är underrepresenterade i politiken. När de hoppar av, ersätts de inte alltid av personer som delar deras bakgrundsegenskaper. Avhopp gör att fullmäktigeförsamlingarna vid slutet av en mandatperiod är ännu mindre representativa jämfört med hur det såg ut direkt efter valen. Av flera skäl är det demokratiskt bekymmersamt.

Därför bör vi söka efter ledtrådar om vad det är som gör att vissa kommuner förmår härbärgera olika personlighetstyper och klarar av att få dem att stanna kvar mandatperioden ut. Förlägger man möten på ett smart sätt? Erbjuder partierna och/eller kommunen några särskilda stödformer, exempelvis barnpassning under möten? Jobbar man på ett innovativt sätt med ny teknik, så att man då och då till exempel kan delta vid möten på distans? Spännande nog förefaller en av Sörmlandskommunerna vara en förebild i detta avseende, och därmed värd att titta lite närmare på. Av Statistiska Centralbyrån lyfts nämligen Trosa, tillsammans med Åsele och Älvkarleby, fram som en kommun som inte haft ett enda avhopp bland de folkvalda. När i snitt var femte ledamot lämnar uppdragen i Sverige, är detta förstås ganska unikt och värt uppmärksamhet.

Gissur Erlingsson

docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet, boende i Gnesta

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

DemokratiKommunalpolitikKrönika
Relaterat