Debattkrönika: Nu spökar Tysklands 100 år gamla massmord

Krönika
annons

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

När jag en sen kväll i februari 1976 steg av flygbussen i centrum av Namibias huvudstad Windhoek mötte mig ett varmt mörker och tysk mässingsmusik. Glada vita människor festade i en park dekorerad med kulörta lampor. På gatorna längs parken stod moderna tyska bilar: Mercedes, Porsche och BMW. Geografiskt befann jag mig i Afrika, men i den nära verkligheten hade jag just satt min fot i en sydtysk stad.

I gatljusen mötte mig ett vackert och välordnat samhälle: ett tyskt Europa inklämt mellan två afrikanska öknar. När jag morgonen därpå började orientera mig i dagsljuset och sökte mina kontaktpersoner inom den halvlegala frihetsrörelsen i Windhoeks kåkstad Katutura och den väpnade gerillan vid gränsen till Angola, noterade jag omedelbart en ryttarstaty på en höjd. Statyn hedrade de tyskar som slogs för faderslandet mot det upproriska hererofolket.

Den tyske generalen Lothar von Trotta uttryckte sig entydigt när han den 2 oktober 1904 gav order om att utplåna hererofolket, i dåvarande tyska Sydvästafrika, nu Namibia: ”Inom tyska gränser ska varje herero, med eller utan vapen, med eller utan boskap, dödas.” Under de följande månaderna lyckades von Trotta nästan helt i sitt uppsåt. Omkring fyra femtedelar av landets hereros dödades: män, kvinnor och barn – ett folkmord. Namafolket satte sig också upp mot de tyska förtryckarna och en tredjedel av namas fick sätta livet till.

Mitt arbete i Namibia 1976 var att skildra den brutala apartheidpolitiken och plundringen av den svarta befolkningens rättmätiga naturtillgångar: gruvor, jord och fiskevatten. Den rasistiska sydafrikanska regimen styrde då Namibia i samarbete med storföretag från Västeuropa och USA. Sydafrika försåg företagen, även svenska, med slavarbetare. Men i Sverige och flera andra länder i Europa fanns demokratiska motkrafter som stödde den namibiska frihetsrörelsen. Namibia blev självständigt 1990.

Jag var tillbaka i Namibia 2004, året för hundraårsminnet av det tyska folkmordet, och det fördes en intensiv diskussion om tysk skuld, tyska ursäkter och tysk ekonomisk kompensation. Namibias cirka 16 000 inflytelserika etniska tyskar är oroliga över frågorna om skuld och kompensation. Ofta markerar de att den tyska regeringen inte kan tala i deras namn, de är namibier. De talar ogärna om folkmord och det finns de som tonar ner omfattningen av massdödandet, eller rent av förnekar att det ägt rum: i samma anda som förintelseförnekarna.

Hereros och namas drabbades hårdast av de tyska konfiskeringarna. Idag 2017 kräver deras ättlingar att den ekonomiska kompensationen i första hand ska gå till dem. Men Namibias regering styr förhandlingarna med Tyskland så att den ekonomiska kompensationen ska gå till den namibiska staten, inte att pengarna ska öronmärkas till hereros och namas: mer salt i de gamla såren innan ett acceptabelt avtal kan tecknas och livet gå vidare.

Ulf-Göran Widqvist (S), författare och småföretagare.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

FolkmordNamibiaAfrikaHistoriaKrönikaUtrikespolitik
Relaterat
annons

Mest delat denna vecka