Debattkrönika: ”Rädda det socialliberala Sverige”

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

För hundra år sedan var striden om demokratin hård och dramatisk. Parterna var tydliga. På ena sidan socialdemokraterna och liberalerna som krävde allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. På andra ­sidan högern som stred för det rådande systemet med graderad rösträtt; rösträtt efter storleken på mannens inkomst, rösträtt för kvinnor var inte att tänka på.

Att notera: Socialdemokraten Hjalmar Branting valdes in i riksdagen 1896 på en liberal lista.

Det var en tung strid som kulminerade under 1918 i efterdyningarna av första världskriget. Den politiska och sociala situationen var svår. Ständiga demonstrationer, strejker och protestmöten mot de hårda tiderna: krigsekonomin och svälten. Den ­politiska och ekonomiska högern var benhårt negativ till allmän och lika rösträtt.

Den kritiska frågan var om arbetarna skulle vara lojala mot den liberal-socialdemokratiska regeringen. Liberalen Nils Edén och socialdemokraten Hjalmar Branting manövrerade skickligt och kompromissade långt i frågor som var kopplade till rösträttsreformen. Mot slutet av 1918 blev näringslivstopparna rädda för sociala uppror och varnade den politiska högern: Tänk om och acceptera allmän rösträtt! I december 1918 fattades beslutet i riksdagen om allmän och lika rösträtt för män. Kvinnor fick full rösträtt 1919. Valet till riksdagens andra kammare 1921 blev den historiska punkten för demokratins seger, vunnen av socialdemokrater och liberaler hand i hand.

Den internationella börskraschen 1929 kastade in Sverige­ i en djup depression 1930–31. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen sökte stöd hos Bondeförbundet (från 1957 Centerpartiet). Ett lyckosamt samarbete inleddes, inte minst ”kohandeln” 1933, som skapade åtgärder mot depressionen och stöd för bönderna. ­Samarbetet fördjupades och 1936 bildades en rödgrön koalition som verkade till 1939.

Åren efter andra världs­kriget ställde medborgarna omfattande krav på samhällsreformer för en drägligare social och ekonomisk tillvaro: fungerande social trygghet och anständiga arbetsvillkor.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen började ­bygga olika sociala reformer som barnbidrag, förbud mot nattarbete för barn, aktiv bostads­politik. Men de politiska ­hindren var många. ­Koreakriget bröt ut 1951. Socialdemokraternas ledare Tage Erlander sökte stöd hos Bondeförbundets/Centerpartiets Gunnar Hedlund och så inleddes ett fruktbart samarbete fram till 1957.

Under koalitionen infördes enhetsskolan/grundskolan, den allmänna sjukförsäkringen med bland annat sjukpenning, fri sjukvård och sänkta läkemedelspriser. Här lades grunden för den svenska välfärdspolitiken och skapandet av ett socialliberalt samhälle präglat av medborgarrätt, jämlikhet och senare jämställdhet.

Att notera: I Moderaternas idéprogram från 2011 stod att läsa att högern historiskt drivit på för rösträtt, jämställdhet och att avskaffa apartheid i Sydafrika. Allt lögn. I 2013 års program ströks texten.

Ulf-Göran Widqvist (S)

författare och småföretagare

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

SocialdemokraternaCenterpartietLiberalernaHistoriaInrikespolitikKrönika
Relaterat