Debattkrönika: ”Sagan om den kravfyllda välviljan”

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Det var en gång två bröder och en kompis. Bröderna hade en god affärsidé och beslöt sig för att starta ett företag. Verksamheten gick snabbt riktigt bra och efter ett tag förstod de att de behövde hjälp för att kunna växa. De kontaktade sin ­kompis och alla tre arbetade de sedan för att utveckla företaget – och bra gick det. De fick uppdrag, anställde personal och vann pris för sitt sätt att bedriva verksamheten.

En bärande tanke var att detta inte bara var ett företag som skulle generera vinst till ägarna, det skulle också vara en ­riktigt bra och trevlig arbetsplats med stor tolerans och högt i tak. Därför var det en medveten strategi att framförallt anställa personer som haft det tufft i livet; kanske haft problem med sjukdom, långvarig arbetslöshet eller med kriminalitet och droger. Och man lyckades!

Personer, som tidigare haft svårt att behålla ett jobb blev uppskattade medarbetare som högg i och hjälpte till med allt som behövdes – och som kände glädje över sitt jobb! Nog hände det då och då att de kom försent, eller att de inte riktigt klarade av arbetsuppgifterna i den takt som egentligen motsvarar en heltid. Lönerna låg inte särskilt högt och effektiviteten varierade mellan olika medarbetare, men friheten och flexibiliteten var desto högre. Och det fick vara så, för företagets filosofi­ var att lojaliteten som byggdes upp mellan arbetsgivare och arbetstagare och att båda ­parter kände sig nöjda var det viktiga. Men säg den lycka som varar för evigt.

När företaget vuxit sig lite större kom en dag farbror Sten och kusin Lo och hävdade att man inte levde upp till kraven ”för alla anställdas bästa”. Kraven från dem var att höja lönerna, införa striktare syn på ­exempelvis närvaro och frånvarorapportering – annars skulle företaget missa chanser till goda affärer i framtiden.­ Bröderna och kompisen blev bekymrade – såg man inte att de anställda redan hade det bra? Insåg de inte att alla dessa krav – kring just de personer som har svårt att leva efter för strikta sådana – inte skulle vara för de anställdas bästa? Kanske i teorin och i många andra fall, men inte i just detta.

Bröderna och kompisen försökte resonera och be om förståelse för det orimliga i hela situationen, men det hjälpte inte. Till sist meddelade man ­desperat att om dessa krav måste gälla för deras företag skulle det leda till färre nyanställningar, trots att verksamheten blomstrade, och i värsta fall till uppsägningar av personer som inte kunde leva upp till kraven. Farbror Sten och kusin Lo bemötte det hela med tystnad.

Här slutar vår berättelse, men man kan lätt fråga sig vad som blir bäst för människa och samhälle i det långa ­loppet – att hålla fast vid en uppsättning krav oavsett om dessa uppnår sina syften, eller­ att ­följa det som blir bäst i det enskilda fallet, oavsett om det följer andras förväntningar? Vad farbror Sten och ­kusin Lo tänker om en situation som denna är klart, ännu ­våren 2018 syns inga tecken på en förändrad inställning i frågan. Om framtiden för före­taget vet vi dock mindre, så slutet på sagan går ännu inte att ­skriva här – eftersom den faktiskt är sann.

Anna Lövheim

näringspolitisk chef, Östsvenska handelskammaren

Läs också

( 12 st )

Läs mer om dessa ämnen

Ekonomi/FöretagKrönikaNäringsliv
Relaterat