Foto:

Debattkrönika: ”Stor pragmatik bakom svensk säkerhetspolitik”

Krönika

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Sveriges säkerhetspolitiska historia har handlat mer om omvärldsläget än om partipolitik. Efter första världskriget var människor krigströtta, alla ville gärna tro att krigens tid var förbi. Per-Albin Hanson blev partiledare för Socialdemokraterna 1925 och statsminister 1932. Han var drivande i nedrustningen i enlighet med det drastiska försvarsbeslutet 1925. Men när kriget åter stod för dörren i slutet av 1930-talet gick han i spetsen för ett åttafaldigande av försvarsbudgeten, från 258 miljoner till två miljarder kronor. Upprustningsprogrammet tog drygt 10 år att genomföra och innebar på sikt ett rejält politikskifte.

För socialdemokratiska statsministrar under kalla krigets många decennier blev det lika naturligt att genom ett starkt försvar garantera landets säkerhet, som att bygga på välfärdslösningar. Såväl Tage Erlander som Olof Palme visade stor pragmatism när man, visserligen dolt för svenska folket, närde ett nära försvarssamarbete med Nato och USA. Säkerhetspolitiken var prioriterad på grund av att omvärldsläget krävde detta. Men så kom murens fall och ett 2000-tal där tron på den ”eviga freden (jämför med 1925!) växer sig allt starkare. Regementen lades ned och totalförsvaret och glömdes bort. Regeringen Fredrik Reinfeldt fortsatte på samma bana.

Det blev ett abrupt uppvaknande för många när Ryssland invaderade Krim och gav sig på Ukraina, även om varningsklockor länge hade ringt. Den stora grannen i öster har en alltmer aggressiv och oberäknelig regim. Men vår S-ledda regering förmår i dagsläget inte att genomföra en politik som skulle ge vårt land ett pålitligt försvar i samverkan med andra.

Finns det något hopp efter valet att bättre stärka Sveriges säkerhet? En alliansregering i minoritet skulle åtminstone kunna höja försvarsanslagen. Skatteuttaget är enormt, svinnet stort. Att genomföra motsvarande besparingar på andra håll är fullt möjligt.

En skicklig statsminister kan hitta vägar framåt, tillsammans med de människor och partier som står till buds. Moderaternas partiledarbyte till Ulf Kristersson, en kunnig försvarsvän och rutinerad politisk ledare sedan decennier, skulle kunna föra en alliansregering mot reella förbättringar inom säkerhetspolitiken.

Natofrågan är samtidigt knepig parlamentariskt. Ett fullvärdigt medlemskap är trots detta helt avgörande för att uppnå större säkerhet i närtid. För en alliansregering är det därför angeläget att få med Socialdemokraterna. Kanske är det lättare för S-ledningen att byta fot i opposition och beroendet av Miljöpartiet och Vänsterpartiet har upphört. Vid ett allvarligt försämrat omvärldsläge är det högst sannolikt att S byter fot, fortare kvickt.

Tage Erlander skrev tänkvärt i sina memoarer om när Tyskland gick in i Polen 1939: ”På en natt blev många av dem som förut varit starkt kritiska mot försvaret våra mest intensiva försvarsivrare. Enigheten om att bygga upp försvaret var total. Allt det som vi förbinder med orden frihet och människovärde var hotat, icke inifrån men utifrån. Men vi ville inte utan strid avstå från rätten att forma vårt eget liv och vårt eget samhälle”.

Maria von Beetzen

säkerhetspolitisk debattör, Strängnäs, uppvuxen i Nyköping

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

FörsvaretHistoriaKrönikaSäkerhetspolitik
Relaterat