SN:s nyhetschef Janna Holmqvist. Foto:

Janna Holmqvist: "Dottern illvrålade i mataffären – då blev den okända kvinnan så viktig"

KRÖNIKA

SN:s nyhetschef Janna Holmqvist om att vara förälder i en mataffär – och om hur viktigt det kan vara att växla blickar med andra mammor och pappor.

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

För en tid sedan var jag i en stor mataffär i Nyköping med min dotter. I just den butiken är brödet det första man möter. Just den här dagen hade hon bestämt sig för något som inte stod på inköpslistan: Sirapslimpa.

I mitt föräldraskap har jag bestämt mig för två saker: 1) Ge barnen hälsosam mat – så ofta jag kan. 2) Inte curla dygnet runt, och därmed inte låta dem bestämma allt (svårt!).

Så när trötta och hungriga dottern propagerade för limpan ifråga, sa jag tydligt: Nej, den ska vi inte ha. Dialog var det inte tal om. Hon slet i ena änden och jag i andra. Eftersom jag är något starkare lyckades jag vinna dragkampen. Därpå följde illvrål, skrikgråt och försök att fly så långt bort från den hemska nej-sägaren (undertecknad) som möjligt.

Det var ingen angenäm upplevelse – varken för mig eller andra kunder. Att försöka plocka upp och bära tretton kilo och en meter rosenrasande ilska, är ingen höjdare.

En kvinna log försynt mot mig och sa: ”Tre år?”.

Jag och den skrikande desertören fortsatte färden genom butiken och lyckades, på något vis, plocka ner det mest nödvändiga i vagnen. Vidrigt. Jag kände mig som en riktigt hemsk förälder.

Vid kassan bestämde sig dottern för att springa till en frysdisk och sprida sina vrål runt ärtor, fisk och hamburgare. Jag tilläts inte komma nära.

Kvinnan från tidigare såg på mig: ”Behöver du hjälp?”.

Jag satte mig på golvet med min telefon i handen. När barnprogrammet Greta Gris’ signaturmelodi började, kom åskbollen lommade till famnen.

En trist upplevelse, men så här i efterhand minns jag den delvis med värme. Allt tack vare kvinnan, som med blickar och enkla ord visade förståelse. Jag upplever den här kopplingen mellan föräldrar här och där. Vi känner inte varandra, men vi känner varandra känslor. Och ingen är därmed ensam.

Läs också

( 2 st )

Läs mer om dessa ämnen

NyköpingBarnFöräldrarKrönika
Relaterat