Tristessen och köttfrisbeen

Krönika
annons

Det här är en krönika. Det är skribentens åsikter som förs fram i texten, inte tidningens. Läs mer: Så jobbar Södermanlands Nyheter med journalistik.

Att tristess och nyttan av densamma inte sällan föder kreativitet är välkänt. Häromdagen fick jag även vara med om att nyord föddes ur denna leda.

— Det finns verkligen iiiiiiiiingentiiiiiiiing att göra!

Den sjuårige sonens konstaterande kommer ganska på pricken fem minuter efter att jag med berått mod ryckt paddan från barntrion i den sommarlovsmosiga soffan.

Klockan har hunnit bli närmare tio på förmiddagen. Smått hysterisk har jag kryssat mellan bildredigeringen på kontoret – jag jobbar som frilansfotograf när jag inte vikarierar på SN – och de där ljuvliga och i sanningens namn väldigt påpassade typerna som nu i gemensam trupp ställer sig bakom sjuåringens ståndpunkt.

Kampen mellan det dåliga samvetet och den tickande deadlinestressen pockar på uppmärksamheten. Då tar tioåringen till orda och avbryter effektivt alla mantran i huvudet kring vad som borde, måste och behöver göras.

— Jag vet. Vi testar att ha tråkigt!

De sätter sig på uteplatsen och försöker. Det ååååas, morras och surmulas samtidigt som magar mättas med varsin skinkmacka.

Sedan händer något. Storasyskonen börjar dra rövarhistorier för lillebror. Som skrattar så han kiknar. Det försvinns till den närbelägna gläntan. Medan de sista bilderna laddas in smyger jag ut och tjuvlyssnar. Jojomen, det byggs en koja. Som sedan fikas i. Sedan är det tyst sånär som på kvävda fniss från köksregionen. Jobbet blir klart och hipp som happ blir dagen till kväll. Öppnar frysen och där ligger den. Det som imorse var pålägg men som av tristessens magi genomgått en revolutionerande förvandling.

— Det är en köttfrisbee mamma. Jag har aldrig sett att det finns sådana men nu har vi uppfunnit en!

Läs mer om dessa ämnen

Familjbarn och familj
annons

Mest delat denna vecka