Filippa Hopander. Foto:

På tredje plats: Filippa Hopander – "I en bra dröm"

SN-novellen

Händerna började göra ont av allt tryck. Det började kännas som om de skrek och snart skulle jag ännu en gång falla ihop på golvet. Pappa höll min hand hårt men det hjälpte inte direkt.

“Kom igen nu Kim!” sa sjuksyster Ellen som hade upprepat samma fras gång på gång.

“Jag orkar inte, mina händer” stönade jag och försökte ta mig fram med all min kraft.

“Nej du klarar det! Jag lovar att du klarar det”

Pappas röst var lugn men min kraft tog slut och jag föll ihop på golvet och satte handen på stället där mitt ben skulle vara men som var ersatt med en protes. Han satte sig fort ner på golvet vid mig.

“Ge det lite tid så ska du se att du kan gå sen”.

Jag nickade, tog hans hand och snabbt lyftes jag upp i hans famn.

“Vill du vila, frågade sköterskan och jag nickade lugnt till svar.

Det skulle ta tid att vänja sig vid protesen och kryckorna.

Varje natt vaknade jag av samma mardröm. Bilen, kraschen och under mig finns bara ett ben och massa röd färg. Efter det blev jag livrädd för blod men mer för mig själv och allt som skulle ändras. Det jobbigaste var fantomsmärtan som pappa hade förklarat var att jag hade smärtor i mitt ben fast att det inte fanns där, även om det inte var något ben där gjorde det ont men det fanns inget att ha ont över.

En sak till jag tänkte på var fotbollen.

Skulle jag någonsin kunna spela fotboll nu? Springa fram till mål, flätan som piskade min rygg och jublet från mitt lag. Ögonen brändes och jag försökte tänka bort allt genom att titta på målningen i taket.

Rummet var för tyst och ensamt. Bara de dumma vita väggarna och den ensamma sängen som skulle kunna bli två för det fanns fler platser, minst tre. Spegeln på väggen visade en trött 13-åring som inte hade tvättat sitt bruna hår på några dagar. Vad skönt om man slapp ha den spegeln och det hade varit ett rent nöje att få kasta något på den. En knackning på dörren fick mig att hoppa till.

“Kom in” viskade jag tyst och sjuksköterska Ellen kom in och stängde försiktigt dörren efter sig och log ett värmande leende.

“Hur är det?”

Leendet på hennes läppar ändrades när hon såg min min.

“Förlåt, det var en dum fråga.”

Hon förstod hur det var av någon anledning. Försiktigt borstade hon bort smulor som hamnat på min säng.

“Vad är det?”

Jag suckade och tittade ner på mina händer.

“Det känns konstigt att vara ensam, kan inte jag få en rumskompis?

”Hon tittade ner i marken och bet sig i läppen.

“Det går tyvärr inte att du träffar någon, viskade hon och jag förstod verkligen inte vad som var så svårt med att bara få en kompis.

“Okej” sa jag till svar och hon hjälpte mig upp ur sängen.

Tanken satt i mitt huvud hela dagen. Jag orkade inte ens försöka stå på min dumma protes men när Ellen lämnade mig för att gå till något akutfall satte jag mig på golvet och lutade mitt huvud mot min axel. Vad fanns det för nytta om jag inte ens kunde spela fotboll något mer? Efter olyckan och artikeln i tidningen lät min mobil i flera dagar och på skärmen syntes meddelanden från alla kompisar, både från skolan och från sådana jag träffar på fritiden men jag orkade inte svara för vad skulle jag säga? Det finns inget att säga eller göra och inte något ord i världen kunde få mitt ben och liv tillbaka. När jag sa att jag aldrig mer ville gå till skolan lyckades jag få ledigt i en vecka men det kändes som om det behövdes mer.

“Vill du ha hjälp?”

Rösten avbröt mina tankar. Jag tittade upp och såg en tjejs ansikte. Hon hade rött lockigt hår och glittrande gröna ögon. Hennes hand var nära min. Hon såg ut att vara lite yngre än mig. Jag log och tog hennes hand. Det kändes som om hon använde all sin kraft för att hjälpa mig upp och det värmdes i hela min kropp.

“Förlåt om jag är otrevlig, mitt namn är Chloe”

Jag log tillbaka.

“Kimberly men kalla mig Kim”.

Att bara titta på henne gav mig gåshud. Hon var otroligt vacker och ögonen var kristaller.

“Vill du följa med mig och spela kort? Min mamma köpte det till mig och jag har ingen att spela med!”

En värmande glädje spreds i mig och jag nickade.

“Gärna”

Jag och Chloe var med varandra dagar in och ut men vi pratade aldrig om varandra utan vi bara var, lekte kurragömma och berättade historier för varandra. Vi hade varandra som en liten hemlighet och när ingen var där lekte vi och skrattade. Den värsta rädslan var att vi skulle bli upptäckta tillsammans, när Ellen sa att jag inte fick vara med någon, men jag var aldrig rädd när jag var med Chloe. Hon var alltid snäll och lärde mig att bli starkare i mitt ben och med hennes hjälp hoppades jag på att snart kunna gå igen. Chloe kunde göra jättebra flätor och brukade fläta mitt hår och sa att hon gillade blont men när jag frågade om jag fick fläta hennes sa hon alltid nej och sen ändrade vi alltid ämne. Vi frågade inga frågor utan bara var. När det var bara två dagar kvar tills jag skulle åka hem blev jag väckt mitt i natten.

“Kim! Kimberly” viskade någon tyst och jag vaknade av ett ryck.

Det var Chloes glada ansikte som syntes i mörkret.

“Du måste se en sak!”

Hon verkade glad och hennes gröna ögon lyste.

“Lägg av. Jag är trött och hur mycket är klockan?” sa jag surt när jag såg att det var mörkt ute.

Orden verkade såra henne när hon backade undan från min säng och då kunde jag inte säga nej.

“Okej då!”

Ljuset tändes i hennes ögon igen. Chloe hjälpte mig med kryckorna bort till dörren och när dörren öppnades lyste den gröna klockan halv tolv. Den värsta smärtan kom alltid efter att jag vilat, då brukade jag få hjälp att gå, men nu var inte Ellen här utan min vän. Hon ställde sig i korridoren.

“Jag måste visa dig en sak”

Innan jag hann säga något sprang hon i förväg bort i korridoren och jag använde all min kraft att hoppa fram genom alla dörrar. Detta vara en dröm, för ju närmare jag kom Chloe desto mer försvann smärtan i benet. När jag kommit runt hörnet stod hon med ryggen mot mig helt stilla. Snabbt hoppade jag fram på mina kryckor till henne och stannade flåsande vid henne. Av någon anledning gjorde det inte så ont längre i benet. Chloe stirrade ut i korridoren. “Visst är det underbart?, viskade hon och jag tittade konstigt på henne.

“Vad?”

Jag försökte se vad hon såg men det var bara en svart korridor och inget annat. Hon tittade frågande på mig och hon sken upp i ett konstigt leende. I hennes ögon kunde jag skymta något vitt sken. Något typ av starkt ljus men det fanns inget i korridoren och innan jag hann tänka mer på det bytte hon ämne.

“I en bra dröm…?”

Först trodde jag att hon skulle fortsätta men sen fattade jag vad hon menade.

“Leka kurragömma” fyllde jag i och hon log.

“Ja!”

Hennes ögon sken upp igen men hon vände bort sitt ansikte snabbt efter att hon fått ögonkontakt.

“Blunda så räknar du först”

Jag nickade och lutade kryckan mot väggen och satte min fria hand på mina ögon.

“Räkna till tio och kom ihåg att jag är nära dig, inte långt bort och om du inte hittar mig, gå och lägg dig för då har jag gått tillbaka. Vi ses”.

Med händerna för ögonen blundade jag och räknade långsamt i huvudet. Detta var en dröm “tio” En dröm som jag skulle vakna ur “nio” En bra dröm på länge “ Åtta” Jag fick vara med min kompis “ Sju, Sex, fem, fyra, tre…” Försiktigt tog jag bort min hand för mina ögon men såg inget och det var inte så konstigt då sjukhuset var stort men jag hade inte hört några steg alls.

“Två, ett… Nu kommer jag” viskade jag och tog min krycka.

När jag tog stöd med protesen försiktigt mot marken hade smärtan kommit tillbaka och den obehagliga känslan av benet kom tillbaka men jag kunde inte tänka på det nu. Chloe skulle hittas.

Efter flera minuter som kändes som evigheter, hoppandes på mina kryckor orkade jag inte mer. Lugnt hoppade jag runt på mina kryckor tills jag hamnade vid mitt rum. Som tur knarrade inte dörren utan gick lugnt och bra att öppna. Klockan var runt halv tolv och jag antog att Chloe var i sängs och då kunde jag sova gott. Kryckorna la jag på golvet och hoppade ut i sängen med mitt friska ben och armarna, landade mjukt på ryggen och la den vita kudden vid huvudet och kramade om det tunna täcket.

Dagen efter var jag pigg och glad. Sängen var varm och solen strålade och klockan var åtta och då hade jag vaknat innan Ellen. Dörren öppnades och Ellens ansikte dök upp.

“Men vad du var pigg” sa hon och log.

Jag nickade och hon tog mina kryckor och min hand.

“Är du redo för träning?” Ett leende bildades på mitt ansikte.

“Bara om du är snabb!” sa jag och log men fick ett litet konstigt leende tillbaka.

Jag var snabbt på kryckorna i korridoren och vi var på väg mot matsalen men det bästa var att det var Chloes håll. När jag kom nära den tittade jag in med det största leendet jag haft på år och när jag fått röst och luft i mina lungor såg jag in i hennes rum och såg sängen. Den var bäddad och på sängen låg det blommor. Min kropp frös till is, mitt hjärta stannade och min luft försvann.

“Var är hon?” viskade jag till Ellen som släppte min hand.

“Vad menar du?”

Ett skrik bildades i min mage och jag satte handen hårt på munnen för att inte skrika.

“Hon somnade tyvärr in i natt”

En klump bildades i min mage. Hon var med mig i natt, Vi lekte kurragömma och hon var bredvid mig. Var det ljuset i hennes ögon, såg hon något som inte jag såg och var det därför jag inte kände någon smärta i benet och inte hittade henne. Jag såg henne med egna ögon...

“Nej, Hon var med mig då” viskade jag med gråt i halsen. Hon hade världens bästa gömställe, ett ställe där vi en dag skulle träffas och där det inte fanns någon smärta.

Filippa Hopander

Ålder: 16 år

Bor: Nyköping Harg

Jag går i: Ettan på Realgymnasiet i Nyköping

Mina fritidsintressen: Hästar, teater, träffa kompisar och att skriva

Min favoritbok: Hungerspelen av Suzanne Collins

Därför skrev jag just den här novellen: För att den handlar mycket om vänskap och olika känslor

Drömjobb: Polis

Läs också

( 10 st )

Läs mer om dessa ämnen

Södermanlands NyheterLitteratur
Relaterat