Utgångspunkten för Josefin Holmströms bok om Emily Dickinson (1830–1886) har en tidstypisk formulering: Hur kan man vilja leva det liv som hon levde? Det är en viljemättad tanke. Livssumman är ju kombinationen av tvång och avsikt, till skillnad från exempelvis artikelskrivande eller seminariediskussioner. Boken är ingen regelrätt biograf. Snarare en närläsning i olika slags ljus och med ett biografiskt ramverk av lite olika fason.

Det är en oerhört begåvad och associationsrik bok, full av infall och korsande diskussioner och referenser. Dickinson räknas alltid som en av de viktigaste amerikanska lyrikerna, trots att hon i stort sett aldrig blev publicerad under sin livstid. Hon levde ett tillbakadraget liv i föräldrahemmet, ansågs excentrisk och fick betyget "ojämn" när hon skickade sina alster till en kritiker för bedömning.

Dickinson skrev knappast i tidens stil. Hon kombinerade det sublima med det vardagliga, brukade tankstreck som betydelsebärande tystnader, rimmade på ett säreget sätt och bröt rytmerna ganska djärvt. Men hon nådde onekligen långt. Kombinationen av järnhård koncentration och luftig antydning fungerar fortfarande.

 

Efter Emily Dickinsons död upptäckte systern Lavinia dikterna – en veritabel skatt i barndomshemmets byrålåda. De samlades och började publiceras. Ungefär 1 800 poem, märkliga skapelser om de existentiella storfrågorna, ibland samlade i små häften, men också skrivna på allehanda lösa papper.

Med berömmelse och publik blir Dickinson så småningom invävd i en mytologi kring både liv och verk – en mytologi som Josefin Holmström skär igenom i sina tematiskt anlagda kapitel. Holmström får mig att tänka på Sara Danius. Här finns samma obekymrade, glada och kolossala beläsenhet i kombinationer som gör läsningen lika obekymrad. Hennes fascination för Dickinson börjar i ungdomliga identifikation och förlorar sig efter hand i vetandets oändlighet: amerikansk och europeisk historia, det kulturmedvetna New England, teckenstudier, kärleksliv (eventuellt), familjeliv (absolut), trädgårdsskötsel (passionerad). Hur är det då med vulkanerna? Jo, vulkanen tillhörde 1800-talsrekvisitan. Vulkanen var en sublim väldighet som lämnade symbolvärlden och fick gestalt i såväl Italiens frihetssträvanden som i de konstnärliga anspråken på uttryckets absoluta ärlighet.

 

Men någonstans i Josefin Holmströms spirituella långdiskussion uppstår också problemet. Dickinson själv bleknar liksom bort. Hon tunnas ut i ett resonerande godtycke om allt möjligt. Ju mer som blir sagt kring hennes dikt och sammanhang, desto blekare blir hennes gestalt. Hon blev alltmer tillbakadragen i sin historiska existens. Så också i Holmströms bok. Kontextens väldighet och charm blir allt.

Kanske bidrar också distansen till de oöversatta dikterna till denna gradvisa fördunkling. En lyriker ska ha lyrisk gestalt, men Dickinsons lyriska engelska idiom är inte omedelbart tillgänglig om man befinner sig på genomsnittsförståelsen av språket. Jag hittar hennes värld, men inte hennes gestalt.

 

Hur kan man alltså vilja detta liv? Josefin Holmström dröjer med svaret ännu 300 sidor senare. "Emily Dickinson och vulkanerna" är en mycket välformulerad och oavlåtligt intelligent bok, men mer än allt är den en vemodig illustration av litteraturvetenskapens maktlöshet inför författandets mysterier. Emily Dickinson skrev utanför sin tid, hur kom hon egentligen in i vår?

 

Litteratur

Emily Dickinson och vulkanerna

Josefin Holmström

Norstedts