Filmcharmören Ekman förblir en gåta

Kultur & Nöje

Carina Burman förstår sig nog inte riktigt på psykologi. Men hon fascineras av den förföriska och framgångsrika ytan.

Kanske är det därför hon valt att författa en biografi över Gösta Ekman. Den äldre alltså, skådespelaren som gav den androgyna filmcharmen ett ansikte, ätten Ekmans förstenamn och ursprung.
”Djävulspakten”, titeln antyder det faustiska i Ekmans liv och konstnärskap. Han föddes 1890, som enda barnet till en bokhållare och en frisörska och blev tidigt faderlös. Teaterintresset tycks ha legat som en virus i hans blod, med en latent beredskap att styra livet.
Gösta Ekman går från resande teatersällskap till allmän berömmelse, från teater till film och sedan till döden, fyrtioåtta år gammal. Hundratusen människor kantade Stockholms gator när han fördes till sista vilan. Året var 1938 och en sagolik, men relativt kort karriär var till ända. Gösta Ekmans storhet och popularitet är omöjlig att föra över till nutid, som en symbol med samlande betydelse, för filmen, kulturen, kanske för nationen.
Jag har dock svårt att se motivet för denna biografi. Förlagens allmänna biografisjuka är förstås kronisk och kan motivera vad som helst. Men Burman förmår varken göra tid eller person rättvisa. Hennes vandring för henne till arkiven och till läggen. Det är en bra början, men hon kommer aldrig fram till Gösta själv, han blir lika med en lång rad succéer och en kortare rad misslyckanden. Det är en katalogtext för kalenderbitaren där analys ersätts med kronologi.
När Ekman går in i sitt missbruk, under Berlintiden och inspelningen av filmen ”Faust”, ja då tror man att det äntligen ska börja hända saker. Men icke, det som vore tillfället till dramatisk motivation och analytisk koncentration blir till fortsatt, trägen redovisning.
Faustinspelningen var en tid av extrem stress och extrem långtråkighet, Ekman var dessutom avskuren från familjen som stannat i Stockholm. Berlins kulturella jetset förgyllde sin spleen med kokain och fast blev Ekman och fri blev han aldrig.
Det är möjligt att källorna tiger, att det inte finns några dramatiska detaljer att pressa ur denna destruktiva vändpunkt i livet, men Burman ställer inte ens frågorna. Hon registrerar, med antikvariens flit, och går raskt vidare till nästa kolumn i liggaren.
Det faustiska, som utlovas av titeln, är svårt att upptäcka. Kokainet ger inte Ekman geni, det hade han redan, han behövde inte skänka något till djävulen. Helt kort, i förbifarten, framstår detta geni fullt mänsklig på en sida långt fram i boken. Någon berättar om hans sätt att äta, att sluka. Apelsiner och grisfötter, som besatt av smaken och vällusten. Han äter köttbullar med händerna, ingenting för beundrarinnorna att se.
Här finns äntligen Gösta själv, en liten scen med människan och passionen, slukande grisfötter. Prosaiskt, men oändligt talande.
Om den scenen ändå kommit tidigare i boken.