Några lasersvärd eller intergalaktiska slagskepp dyker inte upp när arthouse-drottningen Claire Denis ("Beau travail", "White material"), intressant nog, har förlagt sin senaste film i yttre rymden.

I stället bjuds det på kroppsvätskor, ett svårt narrativ, en liten bebis och ett prunkande grönsaksland som påminner om jordiskt människoliv, det som gått förlorat – kanske för evigt?

Ett släktskap med existentiella rymdklassiker som "Solaris" eller varför inte "Aniara", filmatiseringen av Harry Martinsons katastrofepos från tidigare i år, anas från start i "High life". Exakt vad som har tvingat ut skeppet och dess besättning på jakt efter nya livsförutsättningar är lite oklart men ute i det stora, svarta, ensamma blir människorna snart desillusionerade och tokiga. Om de inte redan var det innan.

Artikelbild

| Monte (Robert Pattinson) är i början av "High life" ensam på ett rymdskepp med sin lilla dotter. Pressbild.

Filmen börjar med att Monte (en imponerande Robert Pattinson) tar hand om en liten bebis. De är ensamma på skeppet och hans omsorger är gulliga men situationen är samtidigt lätt oroväckande.

I en tillbakablick är Monte en av många unga människor ombord på skeppet – vilket understryker obehagskänslan ännu mer – och snart rullas en stenhård bakgrundshistoria upp.

Expeditionen leds av Dr Dibs (Juliette Binoche i högform) som har väldigt långt hår, stark sexdrift och som regelbundet samlar in spermaprover från männen och ägg från kvinnorna samt ofta besöker det dildoförsedda privata lilla bås som nyttjas av alla ombord.

Detta är ingen hjältesaga. Den i grunden optimistiska synen på människor och mänskligheten, som ofta anförs i mer kommersiell rymdfilm, har Claire Denis inget till övers för. Intimitet och våld går hand i hand, även i närheten av svarta hål.

För fans av Claire Denis är det bara att gratulera, efter mellanfilmen "Let the sunshine in" (2017) gör hon nu åter en mer störande film, också mer mångbottnad än den sotsvarta "Svinen" (2013). Det blir vackert, fult, outhärdligt och hypnotiserande på samma gång. Inte enkelt att omfamna. Men oförglömligt, det är det.