Staffan och Anna vill leva mer hållbart, så långt är de överens, men sedan? Inget blir enklare av att Staffan står i djup känslomässig skuld till sin fru och delvis just därför ger efter för hennes vilja att på prov – enligt Staffan – lämna Göteborgstillvaron för ett liv i ekobyn Ljuskällan långt ute på landet.

Hur ska man leva sitt liv för att det ska bli bra? Jag vet inte. Vad är bäst, att bo i en ekoby på landet eller att bo i staden där man inte behöver ha någon bil alls och bara åker kollektivt? Vem vet, men vi är ganska snabba med att döma varandra, säger Hanna Landahl.
Vi fokuserar så mycket på vissa detaljer, just nu flyget. Flyget är såklart dumt, men det finns så mycket som påverkar – hela våra liv.
Artikelbild

| "Det är inte lätt att leva i en värld där man hela tiden måste ta ansvaret för jordens överlevnad på sina axlar. Det var väl egentligen det som jag funderade kring", säger Hanna Landahl.

Äktenskapligt minfält

Debuten 2016, "Välkommen till Himmelsta" handlade om tre ensamkommande flyktingbarns ankomst till en avfolkningsort. Med sin tredje roman "Ljuskällan", den andra om just Staffan och Anna, blir hon en av de första som gör klimatångest till ett äktenskapligt minfält i feelgoodlitteraturen.

Huruvida hennes berättelser tillhör den genren eller inte överlåter hon åt läsarna att avgöra. Humorn men också svärtan finns i alla hennes böcker, och hennes egen ambition har heller aldrig varit att skriva romaner med entydigt positiva slut som lämnar precis alla med en "härlig känsla i kroppen".

Jag vet att en del får ångest men tänker att så måste det få vara. Det kanske är en typ av feelgood, men i mitt fall handlar det ju om att ta upp olika samhällsskeenden i berättelsen.
Artikelbild

| "Jag har aldrig tänkt att jag skrivit i en genre, det blir vad det blir", säger Hanna Landahl som debuterade 2016.

Vardagsnära och samtida

Där andra prosaister gestaltar klimatångest i dystopier eller fantasy är hon i stället vardagsnära och samtida. Redan före flytten till ekobyn har hennes Anna fastnat för komposteringsmetoden bokashi. Genom att låta sina huvudpersoner flytta till Ljuskällan kan Hanna Landahl också ställa livsval och prioriteringar på sin spets: Anna vill inte vill vara sämre än de nya grannarna och börjar sortera ut alla plastredskap från köket medan hennes man i desperation över gemensamma vinbärsfester och egen svartsjuka flyger i väg till London på grabbhelg.

Artikelbild

| För tio år sedan flyttade Hanna Landahl med sin familj från Göteborg till landsbygden utanför Falköping.

Staffan tycker att han offrar sitt liv för planeten, och varför ska han göra det när folk sitter och kör i stora suvar, och lever på som vanligt? Kontrasten blir så stor när de gör det här valet, Anna drivs ju både av engagemanget för miljön men också av sin egen övertygelse om att hon blir lyckligare där av olika anledningar, och vad är vad?

Ekobyn "Ljuskällan" är också ett slags kollektivboende med gemensamma regler, varav den mest svårsmälta kanske ändå är förbudet mot wifi, vilket får de två sönerna att bryta ihop och deras pappa att ordna ett mobilt bredband i lönndom.

Jag tänker att man gör så gott man kan. Jag har försökt hålla mig ganska opartisk eftersom jag inte vet själv vad jag tycker, säger Hanna Landahl som medger att Staffan bitvis – men inte alltid – plockar poäng.

Humleodling och bryggeri

Själv flyttade hon och familjen för drygt tio år sedan från Göteborg till en by utanför Falköping, dock inte till en ekoby.

Däremot köpte de en gård och försökte sig på självhushåll, inklusive humleodling och gårdscafé.

Det var väldigt härligt men också ett jättejobb, för oss funkade det inte så bra i längden. Nu bor vi ett hus men fortfarande på landet. Jag har ett bisamhälle kvar och några pallkragar, lite mer hanterbart.

TT: Var du någon gång rädd för att klimatångesten skulle bli för tung att skriva om?

Nej, det är något som vi alla går och tänker på. Det är en del av våra liv och det måste man kunna skriva om utan att det blir jättetungt. Det är så som livet är och man måste också kunna skämta lite om det, annars blir det svårt att leva, tänker jag.