Foto:

I manegen med Cirkus Svenska Akademien

Krönika

"Är det verkligen den sorts varumärken en modern demokrati ska luta sig mot?" frågar sig krönikören.

Cirkus Svenska Akademien bara fortsätter och fortsätter. Nyss steppade kungen in i manegen. Ska hans majestät få de numera till olyckstalet tretton decimerade tjurskallarna att vända blad och börja fundera över nästa Nobelpris istället för att göra mos av varann?

Bara det, att kungen och ingen annan, är den enda som står mellan Akademien och Gud fader själv ger en liten hint om vilket märkligt fundament denna gamla institution vilar på.

Nobelpriset och Kungahuset sägs ju vara två av våra viktigaste USP:ar - unique selling points - men för dagen har vi all anledning att fråga oss om det verkligen är den sorts varumärken vi vill att en modern demokrati ska luta sig mot.

Sedan Horace Engdahl nu dessutom fullständigt tagit heder och ära av Sara Danius och utsett henne till den sämsta sekreterare Akademien haft sedan 1786, alltså året då den ärevördiga församlingen bildades, kan man ju verkligen undra hur den stackars Carl Gustaf, inte så talför i vanliga fall, ska få tillbaka ledamöterna till förhandlingsbordet.

Som underhållning är debaclet onekligen oslagbart. För var är snillet och var är smaken? Det tycks ha flugit all världens väg, runnit ut med badvattnet och försvunnit i stridens hetta. Istället pucklar herrar och fruar ledamöter på varandra efter bästa förmåga. Subtilt och förfinat visserligen, men med akademiska mått är det rena rallarsvingar som utdelas.

Bara en sån sak som att det i 200 år var en hederssak att Akademiens inre angelägenheter avhandlades under strikt tystnadsplikt. Nu talar plötsligt den ena efter den andra ut i tidningar och etermedia. Akademien läcker som ett såll. Och på kulturredaktionerna går tangentborden glödheta. Skadeglädjen står högt i tak när parnassen rämnar.

Så var klämmer skon? Antagligen handlar skavet om att Akademien äntligen fått sig en ständig sekreterare som tar sitt uppdrag på allvar. Redan för 20 år sedan uppmärksammades den dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén på den så kallade Kulturprofilens framfart. Det krusade till lite på ytan, sedan fortsatte herrklubbandet sin gilla gång med ärtsoppa och intellektuell brottning om torsdagarna.

Först nu, med en kvinna vid rodret, finns en ambition att ta itu med problemen. Sara Danius inser att Akademiens dagar kan vara räknade om den inte uppdateras till jämnhöjd med samhället runt omkring. Det är klart att det stör dem som vill att allt ska lunka på som vanligt. Inte minst de skönandar som tidigare uttryckt beundran för Kulturprofilens förmåga att ta till vara på det goda livet har att erbjuda.

Kanske har det gått så långt att vi nödgas kalla in Leif GW? Det tycks ju vara honom vi numera tar till i krislägen av varjehanda slag. Åtminstone att döma av Aftonbladets och Expressen, som båda toppade sina förstasidor i lördags med kriminalprofessorns utsagor om Svenska Akademien.

Bara det, att GW tillfrågas i Akademiens angelägenheter, måste få Horace Engdahl att skära tänder.

Men i det här prekära läget kan nog inte ens en pensionerad polisprofessor rädda Sveriges anseende.

Här krävs hårdare bandage. Dags att tillsätta en haverikommission eller en FN-medlare för att få upp akademiledamöterna ur sandlådan?

Läs mer om dessa ämnen

Krönika