Lina Nydahl: Den rysligaste åkomman

Krönika

Vad händer när orden tar slut? När inspirationen tryter och man har skrivande som levebröd?

För mig hände det för ett par år sedan.

Jag hade en längre tid jobbat med att skriva raka, korta texter i avskalad telegramform.

Ofta på extremt kort tid.

Särskilt mycket mer läsning än den jobbrelaterade hanns inte med, så när som på litteratur avsedd för mina barn som då var mellan ett och tre år.

Inget ont om dessa böcker, de är fantastiska för målgruppen.

Men smått förödande för den vuxna språkinspirationen.

Sakta men säkert försvann mitt skrivna språk. Det blev mer och mer bara ord utan färg.

Lite som att ha en inneboende sång som plötsligt tystnar.

Jag hade drabbats av långtgående lässvält och vrålakut skrivkramp.

Att skriva enklaste lilla text innebar ren och skär ångest för att vara brutalt ärlig.

Saken var den att jag precis innan krampjäveln slog till hade lyckats sälja in en idé om en reportageserie.

Den skulle handla om kulturens dolda hantverkare, de som verkar i skymundan men som spelar stor roll för alla oss som vill njuta av konst, kultur och nöje.

Långa texter var planerade, intervjuer bokade. Deadlinen var spikad.

Och skrivet ville sig inte. Flytet hade förvandlats till en sticksig klump.

Jag mådde pyton.

I samma veva träffade jag en författare som gav mig ett till synes enkelt skrivråd.

– Får du skrivkramp finns det två alternativ. Endera bryter du ihop och byter jobb. Eller så skriver du bara. Skriv precis så som du skulle berätta historien för en vän.

Meningen må låta banal. Och det kanske är just därför den är så himla bra.

Serien blev verklighet, den fick till och med ett pris. Bland annat för ett målande språk. Färgen var tillbaka och krampen kuvad.

Nu skickar jag rådet vidare till er och hoppas ni skrämmer både mig och juryn rejält med era berättelser.

SN-novellen 2018 är härmed i gång och vi ser fram mot att få läsa era rysliga berättelser!

Läs också

( 1 st )
Relaterat