Maria Sveland har skrivit en feminsistisk stridsskrift csom är en riktig bladvändare, tycker vår recensent Fredrik Borneskans. Foto:

Maria Svelands Sara fortsätter att stångas mot patrirkatet

Bokrecension
annons

Det är tio år sedan Maria Sveland släppte den då mycket uppmärksammade ”Bitterfittan”. Där skildrades Sara, en ung kvinna som blivit mörbultad och bitter av familjelivet, som gav sig av till ett tönt-Teneriffa för att få samla ihop sig. I sin solstol läste hon Erica Jongs sjuttiotalsklassiker ”Rädd att flyga” men insåg att hon snarare saknade en natts sömn än något ”knapplöst knull”. När vi nu möter Sara igen i en roman som fått den inte särskilt fantasifulla titeln ”Bitterfittan 2” är hon skild från sin make och hennes litterära följeslagare heter istället Kerstin Thorvall. ”Det mest förbjudna” från 1976, ledde på sin tid till att Thorvall fick utstå mycket spott och spe för sina självutlämnande skildringar av sexlivet.

Hur mycket har då förändrats på de fyrtio år som gått? På ett sätt förmodligen en hel del, sexskildringar har knappast samma förmåga att provocera idag. På ett annat är mer än vi tror kanske ändå sig likt. Att skilja sig innebär inte att Sara som hon hoppats kan ”älska på sina egna villkor”. På många olika vis och inte minst i kommentarerna, blickarna, huvudskakningarna från gifta kvinnor får hon uppleva att en skild kvinna än idag ses som misslyckad. Sen spelar det ingen roll att hon själv upplever att hon är lyckligare än innan.

Reaktionerna Sara får på sin civilstatus är en av de jobbigheter hon möter. En annan är männen själva. De allra flesta är antingen omogna, otrogna eller ojämställda och på sitt sätt fångade i det patriarkat Sara och hennes vänner ser omkring sig. Sen kan man tycka att hon själv inte väljer de mest lätthanterliga eller lämpliga killarna.

Vännerna framstår som den stora motvikten. De hjälper och stöttar henne rakt igenom. Som läsare förstår man att de är tänkta att gestalta det systerskap som det berättas om på flera ställen i boken. Romanen och dramaturgin skulle dock mått bra av åtminstone någon fnurra på tråden vännerna emellan. Karaktärerna är annars färgstarka, levande och intressanta. Den sjuttiofemåriga Edith är smått lysande med sin all sin klokskap, sitt ständiga vinpimplande och sitt uppfriskande förakt inför dagens träningshets.

Dialogen är stundtals rapp, rolig och fräck för att på andra ställen kännas klyschig, som ett tillrättalagt serverande av politiska budskap vilka hellre kunde gestaltats eller åtminstone formulerats på ett sätt man inte hört många gånger förut.

Något liknande gäller gestaltningen som ibland träffar mitt i prick. Det är svårt att inte dra på munnen åt den bockskäggsprydde man som på en fest presenterar sig inför Sara som ”PatrikLarsHenningSandgren”. På fullt allvar försöker han ragga upp henne med ett ändlöst (och oombett) orerande om filosofen Martin Buber. På andra håll kan jag istället känna att Sveland trampar snett när det gäller trovärdigheten. Som då Sara ensam tar in på Trosa stadshotell när den gifte man hon skulle träffat där i sista stund ställer in deras planerade weekend. I matsalen väntar en överraskning som förvisso får mig att höja på ögonbrynen, men inte av den anledning det är tänkt. Den dramaturgiska karamellen har helt enkelt lite väl glänsande papper.

Trots några invändningar har Sveland skrivit en riktig bladvändare, en feministisk stridsskrift och en utvecklingsroman som med alla egenheter och infallsvinklar blir en djupt personlig skildring av ett samhälle där orättvisorna blir som tydligast i den mest privata av situationer: I kärleksrelationen mellan man och kvinna.

BOK

Maria Sveland

Bitterfittan 2

Leopard förlag

Läs mer om dessa ämnen

Kultur/NöjeLitteratur
annons

Mest delat denna vecka