Även i denna bok lägger författaren fokus på mänskliga relationer och politiska samhällsfrågor. Vi möter återigen statsvetaren Hanna och Sverigedemokraten Sanna samt nya karaktärer, som Sannas son Viking och muslimen Jamal.
Debutromanen var en spännande bok med en driven dialog mellan karaktärerna. Denna gång har Lotta Fagerholm valt att berätta historien växelvis genom brev, resuméer och dagboksanteckningar.
Det är ett roligt grepp och en eloge till författarens mod. Men tyvärr fungerar det inte riktigt fullt ut. Det är stundtals svårt att följa med, vilket gör att det tar tid att komma in i boken. I de långa resuméerna beskriver författaren Sveriges politiska framtid och broderar ut om levnadshistorierna kring karaktärerna. Vem det är som berättar detta får vi aldrig veta. Vilket också blir svårt att förhålla sig till.
Resuméerna mellan åren 2020 och fram till 2034 utifrån författarens fantasi är välskrivna och intressanta. Även om det är en tragisk samhällsutveckling hon målar upp med en klimatförändring som har tvingat svältande folk att fly norröver i världen och ett Sverige vars politiska karta helt har ritats om. Här händer det ändå något med texten. I det politiska resonemanget finns det en tanke författaren vill väcka. Här stannar jag upp och funderar över vad som skulle hända om hela klimatkartan ritades om i världen? Vad händer i Sverige då? Vilken sorts människor skulle vi bli? Idealister? Humanister? Kapitalister? Opportunister?
Men genom hela boken ramlar vi in i djupa ämnen som polarisering, rasism, övergrepp, sorg, kvinnors rätt till sin sexualitet, rasfrågor, integration, omskärelser, hedersbrott, mäns våld mot kvinnor, alkoholism och våldtäkter. Utan en välbehövlig beskrivande paus i hur det fysiska rummet ser ut eller det lugnande i en enkel dialog.
Det finns även några riktigt detaljerande och brutala övergrepp i boken som bara känns spekulativa och det är svårt att förstå varför dessa ens är med. Vilket också förstärker att jag inte riktigt kommer in i boken.
Lotta Fagerholm är en skicklig skribent och det finns en stor kunnighet i de politiska inspelen. Men det är synd, för det faller på avsaknaden av känslomässig närvaro hos karaktärerna. Det finns inte någon som du får hämta andan hos, känner lite extra för eller kan skratta en stund med. Det hade behövts för att få landa någonstans.
Jag tror att Lotta Fagerholm kommer hitta sitt skönlitterära språk och jag ser fram emot att hon fortsätter sin resa som författare. Det finns en historia här som vill berättas, men denna gång räckte det inte hela vägen.
