En konsert under musikdagarna i Gryt är ett minimum varje år. Men i år kunde jag vara med tre kvällar. Det blev en stark upplevelse. (Och onsdagens gränslösa Ale Möller Trio har jag nyligen hört och häpnat över även jag.)

Tre gånger på rad blir nämligen större än de enskilda delarna. Då kan man lägga pussel, se likheter och skillnader, hänföras av nya och gamla stycken. Upptäcka att det mesta i år gick i moll av mäktiga känslor men på så oerhört olika sätt. Och märka hur konsertlokalerna ger olika stämning men också skiljer sig åt akustiskt.

Just nu lever de två stråkkvartetterna från Elghammar allra tydligast. Akustiken och den nya placeringen av musikerna vid långväggen verkade perfekt, gav ett underbart stereoljud med rymd i klangen, som aldrig blev för stark.

Artikelbild

| Pianist var även i år Zlata Chochieva, här från konserten i Rikssalen på Gripsholm på fredag kväll.

Nog var det fantastiskt spelat och gripande med Felix Mendelssohns sorg efter sin döda syster Fanny i den sjätte stråkkvartetten. Men han verkade ha haft Mozarts ord om att musik aldrig får såra örat i minnet. Den skira midsommarnattsmusiken var förstås borta, och i stället viner det av spöklikt envetna tremolon i f-moll, det dansas ett mörkt scherzo, och även det mer melodiska är rastlöst, med döden närvarande och oro och ångest kvar – Felix dog också själv strax efter Fanny.

Låt oss hoppa till torsdagen i Gryts kyrka med Mozarts pianokvartett i g-moll som mycket välspelad inledning. Denna tonart är ju hans mörkaste, kanske var det då tragik i hans liv. Och nog hörde vi hur han upprepade gånger i början liksom stampade ner foten och sedan ett vasst halvtonsteg uppåt. Det här ansåg hans samtid svårspelat och svårsmält. Men snart sjunger pianot och sedan även stråkarna tröstande i B-dur. Och slutet leker tafatt i ett muntert rondo i G-dur.

Mozart skulle ha blivit chockad över hur subjektiv och öronsårande, känslostormande Mendelssohn var sextio år senare 1847.

Märkligt då hur dennes romantiska tonspråk var balanserat jämfört med det enorma kraftprovet från alla fem efter paus: César Franks pianokvintett i f-moll Ändå hade det bara gått några decennier till 1879, men nu ormar sig musiken fram i erotiska modulationer och maniskt upprepade teman i förstärkande oktaver, cellon gräver och morrar, och noter och anvisningar kräver det omöjliga. Ekon av d-mollsymfonin och fiolsonaten hörs, men båda överträffas i intensitet.

Artikelbild

| Altviolinisten Abigail Fenna arbetar annars som stämledare i en av de största Londonorkestrarna.

Hjälp, så här går det när en orgelprofessor blir förälskad i en ung kvinna. Hans hustru förstod och avskydde kvintetten, och efter sista satsen kände jag mig överkörd, utmattad. Och ändå glad och imponerad över samspelet och prestationen, inte minst från flygeln. Önskemål: lite mer från alla av pianissimona, det ömsinta, om det vore möjligt i kyrkans akustik.

Minns dock Dina Mansurova från torsdagen med det ljuvliga violinsolot Tusenskönor av Rachmanninov.

Artikelbild

| Brahms pianokvintett i f-moll var veckans mest omfattande verk och avslutade konserten på Gripsholm.

Smärta och död inledde fredagskvällen, mycket gripande spelat, i Rikssalen på Gripsholm. Men i sin pianotrio i g-moll kunde Smetana låta solen skina igenom, som om minnet av hans döda dotter ändå värmde, eller han mindes henne leka eller smekte hennes hår när hon sov. Eszter Haffners ansikte speglade detta mjuka, fast hon annars kunde vara koncentrerad som den demoniske Paganini.

Zlata Chochieva måste framhållas här och sedan i Brahms oerhörda f-mollkvintett, där så mycket styrs från flygeln. Salen svalde dock mindre av fortissimon än jag trodde, och hela ensemblen lät stark. Kanske borde locket inte varit helt uppfällt, men då hade vi missat de briljanta övertonerna, och Brahms ska kännas i kroppen!

Artikelbild

| Torsdag kväll hölls konserten i Gryts kyrka med musik av Mozart och Franck.

Sa jag att alla fem är virtuoser? Det hördes också på Elghammar i Halvorsens berömda Händel-variationer. Och likaså i slutklämmen med Dvoraks ljust melodiska och lyckliga amerikanska kvartett. Ojoj, så många ljuvliga höjdtoner som primarien hade att spela. Och alla varmt mörkfärgade altfiolsolon. Några ställen med okoordinerad ensemble hördes dock men betydde föga.

Som helhet var det imponerande hur alla spelat sig samman under några intensiva dagar, när de annars kommer från minst fyra nationer.