Nina Stemme vinner Birgit Nilsson-priset, ett utmärkt val tycker SN:s Fride Jansson. Foto:

Vilken ära för Nina Stemme

KRÖNIKA

Så är det klart. Priset och äran gick till en kvinna. En sopran och sångerska i Birgit Nilssons efterföljd.

En som redan sjungit de flesta av Birgits roller. Och som turnerar till handplockade uppsättningar världen över. Ja, hon blev till och med utvald som Isolde av den förste pristagaren Plácido Domingo, när denne ville kröna sin karriär med att själv spela in tenorrollen Tristan.

Gissade ni också rätt på Nina Stemme? Det gjorde jag, denna gång, fast jag annars brukar ha fel eller inte bry mig om att gissa. Men just detta år då vi firar Birgit Nilsson 100 år bara MÅSTE priset gå till en kvinna. Till en svenska var väl inte alls nödvändigt. Men det kan inte heller bli fel.

Denna gång kan jag också säga att jag var där när det hände för första gången. Alltså undret att den nya sångarstjärnan Nina Stemme tändes. Det var 1992 på Stockholmsoperan när det äntligen skulle bli urpremiär på operan Ett drömspel av tonsättarnestorn Ingvar Lidholm. Ni förstår, hans kanske sista stora verk och så dessutom en tonsättning av självaste Strindbergs mest legendomsusade pjäs. Alla var där. Håkan Hagegård gjorde huvudrollen, och det gick att ta på anspänningen av nerver. Operakören skulle sjunga ett långt ställe i sexton stämmor. Utantill förstås.

Men så plötsligt avstannar allt för ett par minuter. Ett ungt par som bara kallas Hon och Han går över scenen, sakta, från höger till vänster. Det är den ljuvligaste duett mellan en hög lyrisk tenor och en likaså hög lyrisk sopran. Jag glömmer det aldrig. Käpprak letade jag i programbladet och hittade namnet Nina Stemme. Vem då? Never heard of before! Inte så konstigt, för hon var ännu elev på Operahögskolan.

Tio år senare fick jag chansen att se och höra hennes premiär i Stockholm som självklar Isolde och då var hon ännu ung men färdig, och ytterligare tio år senare i den mer osannolika, mogna huvudrollen med pistoler och allt i Puccinis vilda västern-opera.

NU blir det det väl omöjligt att höra henne live, ungefär som det var nästan omöjligt att få en biljett till Birgit Nilsson när hon sjöng i Stockholm. Men jag lyckades få två halvdåliga platser 1976, men då gällde det att ställa sig i telefonkö omedelbart, det fanns en sådan då, och så efter sju timmar ringde Biljettkontoret på Operan. Det var stort att som 23-åring höra Birgit Nilsson som Isolde för första och enda gången.