Vinnarnovellen: Adam Menzies – ”Mannen och pojken”

SN-novellen

Det är vinterns första dag, den första snön har precis fallit, mannen i det stora huset vaknar upp av barnaskrik och skratt.

Han klär på sig sina kläder och beger sig ut ur rummet, ute i köket står hans fru och skär limpa och serverar kaffe, brasan ute i vardagsrummet sprider en varm och skön känsla i huset medan hans barn förbereder sig inför skolan.

Men samtidigt som mannen i det stora huset äter sitt bröd och dricker sitt kaffe händer något annat några kilometer bort.

En liten pojke stiger av ett tåg, hand i hand med sin mor. Det är en konstig plats tycker han, antingen har folk stora präktiga uniformer eller randiga pyjamasar på sig. Pojken går med sin mor och ställer sig i ledet men själv tänker han mest bara på förra sommaren, han hade badat i havet, lekt på ängarna och byggt kojor i skogen.

När mannen ätit klart tar han på sig sin jacka och kysser frun adjö. Han hoppar in i sin bil och börjar åka ut från stan. Han åker en liten slingrig väg som sedan leder ut på en större väg. Han tittar ut över det fina vinterlandskapet som sträcker sig så långt ögat kan se. Samtidigt som mannen åker runt på vägarna står pojken och hans mor kvar i ledet, personerna framför honom pekas åt vänster, höger, höger, vänster, vänster. Tillslut är det deras tur, höger blir det.

Pojken och hans mor går mot alla de andra som blivit pekade till höger och slår sig ner på den iskalla marken. Personerna runt om honom huttrar och ser oroliga ut men det bryr sig inte pojken om. Han tänker på vad han kan göra för roligt i snön denna vinter istället.

Den stora porten och de många husen som är uppradade längs varandra uppenbarar sig när mannen närmar sig platsen. En bit utanför får mannen ställa bilen. Han börjar sedan gå mot porten. Förbi honom passerar hela tiden andra som också arbetar här med sina stora leenden och tjoande hej.

Samtidigt sitter pojken och ritar olika hus, stora som små i snön. Han ritar barn som springer runt och leker, vuxna som sitter och tittar på men han blir avbruten. Det är en fot som gnuggar bort allt pojken ritat. Pojken tittar undrande upp, det är en av personerna med uniform som sedan klappar till honom på ryggen och lyfter upp honom på benen. Mannen i uniform säger sedan åt alla att följa efter honom.

Längs vägen som pojken och de andra går står höga galler med taggtråd, på andra sidan gallret står människor så smala så man ser deras ben i kroppen. Kroppar ligger på marken runt om dom och personerna i uniform står och skriker på andra. En väldigt obehaglig känsla bildas inom pojken som kramar om moderns hand hårdare och hårdare.

Mannen skyndar sig till sin arbetsplats för att kunna förbereda dagens arbete och ta fram allt material som behövs.

Samtidigt kommer pojken och de andra fram till platsen dit de skulle. Där blir de tillsagda att klä av sig sina kläder, folk tvekar men när männen börjar skrika på dom att göra det lyder dom. Snart börjar deras kroppar svida av kylan som sveper över dom och för att värma sig kramar de om varandra.

Till slut får de komma in i huset där de blir tillsagda att duscha och sedan ta nya fräscha kläder. Men när folk har gått in stängs helt plötsligt ståldörren och allt blir kolsvart, paniken utbryter snabbt och folk börjar banka efter hjälp.

Efter ett tag ger mannen order och hålet i taket öppnas, ner i hålet sprutas gasen in. Rop från personer inne i rummet filtreras bort i mannens hjärna men ibland slinker några små barnaord förbi, ord som han helst inte vill höra. Men snart hörs inga rop längre, bara tystnad råder över tomten. Till sist ger mannen order om att personerna ska tas ut.

Barn såsom vuxna bärs ut, livlösa själar som tagits ur denna värld med våld. Han vänder sig bort för att slippa se en sån hemsk syn men det är svårt. Det är svårt att försöka inbilla sig att något inte hänt på denna plats. En av pojkarna liknar mannens son, tänk om det skulle varit hans son som burits ut, tänk om det hade varit hans son som blivit mördad.

Bakom huset grävs gropar, gropar där de livlösa kropparna läggs ned för att sedan brännas, brännas för att de ska glömmas, för att det inte ska finnas något kvar att minnas av dom.

Mannen börjar gå tillbaka mot porten, det är svårt att inte tänka på pojken som bars till gropen, pojken som var så lik hans egen son.

När mannen passerat porten och börjat gå mot bilen passeras han hela tiden av andra som också är på väg hem till sina nära och kära. Många av dessa behöver inte ens se morden på alla dessa människor, de behöver inte ha dom i sitt bakhuvud konstant.

Väl framme vid bilen hoppar mannen in och åker ut på den stora vägen. Det vinterlandskap som han sett på morgonen fanns kvar men tankarna gick ändå kring de liv som precis försvunnit.

När mannen öppnar dörren och går in möts han av doften från nylagad mat och en vägg av värme. Hans barn kommer framrusande för att ge deras far kramar och berätta om allt de gjort idag, om hur de gjort snögubbar, fått nya vänner och lärt sig nya saker. Men i hans tankar finns hela tiden bilden på den livlösa pojken som bärs ut och som var så lik hans egen son.

Juryns motivering:

En otroligt stark, effektiv och välskriven novell. Vi imponeras över hur författaren växlar perspektiv och lyckas knyta ihop en säck så hemsk och hjärtskärande att tårarna flödar. I synnerhet då novellen tydligt visar att verkligheten tyvärr överträffar dikten.t