De får årets Ganneviksstipendier

– Det här är första gången jag pratar om det, säger Siri Hamari, som hållit nyheten hemlig sedan i maj när Konstnärsnämnden hörde av sig.

Övriga pristagare är Laleh Pourkarim, danspedagogen Damon Frost, formkonstnären Katarina Spik Skum, bildkonstnären Leif Elggren och filmskaparen Mia Engberg.

Siri Hamari nåddes av nyheten när hon var ute på stan, och beskedet kom som en chock.

– Jag fick luta mig mot väggen länge och ta djupa andetag för att förstå innebörden. Det var helt oväntat. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle få ett sådant här pris.

"Enorm summa för mig"

TT: Hur känns det?

– Det är overkligt! Jag är frilansande skådespelare och scenkonstnär, så det är ju en enorm summa pengar för mig. Jag har inte riktigt fattat än.

Siri Hamari kommer från en cirkusbakgrund i Finland. Hon har jobbat som clown, mimare och lindansare. En del av underhållningsbranschen där scenkonstnären ofta vänder sig direkt till publiken och bryter den så kallade "fjärde väggen".

– Det är här-och-nu-konst som jag sedan tillämpat i mitt arbete med teater också. Ögonblickets konst, säger hon.

TT: Det är sådant som inte alltid värderas i dramasammanhang. Tycker du att priset är ett erkännande för vad du gör?

– Ja, men det är väl så jag har försökt tänka. Jag är ju ingen kändis, jag syns inte i de stora tv-kanalerna. Barnteatern är det som ligger mig närmast och på så sätt känns det som ett erkännande av hela den branschen. Så jag är överraskad, och det kommer nog många andra också bli. "Vem är hon att få det här priset?" Men jag är glad!

"Inte så jämlikt i Sverige"

TT: Har du något särskilt mål med ditt konstnärskap?

– Tillgång till scenkonst. Om det är dans, teater eller musik – för barn. Det är inte så jämlikt i Sverige. Vissa får, andra inte. Det där är något som motiverar mig. Det var helt annorlunda när jag kom till Sverige 1992. Det fanns kultursekreterare som ett slags mellaninstitution och så fanns scenkonst i skolorna, men det finns inte längre. Det motiverar mig att fortsätta hålla på och göra det tillgängligt för andra.

TT: Har du några planer för att fira stipendiet?

– Nej, inga planer. Men jag kanske unnar mig någonting. Kanske en ny dator så att jag hänger med lite. Min har pajat. Den är 15 år gammal och kan inte uppdateras längre.

Trots att hon känt till stipendiet sedan i maj känns det fortfarande konstigt att prata om.

– Jag hade hoppats att det fanns fler inom näringslivet som följde Per Ganneviks exempel och satsade på kultur med liknande stipendier. Hundra sådana, varje år till konstnärer!