Templen i Grekland, lämningarna efter den förstörda romerska staden Pompeji och ringmuren i Visby tillhör alla vårt europeiska kulturarv. Men vem tar ansvaret för att de ska finnas kvar, även för kommande generationer?
Svaret på frågan kan verka självklart: länderna i EU måste själva svara för skötseln.
– Men för vissa medlemsländer är kulturarvet en börda, i finansiella termer. Se på exempelvis Italien som har så många historiska byggnader och arkeologiska lämningar att skydda att det tenderar att helt utmatta möjligheten till statlig finansiering, konstaterar Michel Magnier, chef för EU-kommissionens avdelning för kultur och media.
Italien hör till de länder där EU faktiskt har skjutit till pengar för att skydda det gemensamma kulturarvet. 2010 rasade Gladiatorernas hus i ruinstaden Pompeji efter häftigt regnande och i mars i år var det dags för nya ras. Med hjälp av bidrag från EU:s strukturfonder fick räddningsprojektet en budget på 105 miljoner euro. Att restaureringsprocessen sedan har gått så långsamt att EU har hunnit hota med att dra tillbaka sin del av finansieringen är en annan sak.
Intresset för frågor som rör kulturarvet ökar på EU-nivå, konstaterar Michel Magnier.
– Den 20 maj träffades ministerrådet och skrev på ett gemensamt dokument om kulturarvet - det är första gången det har hänt och det visar hur viktig frågan är, säger han.
Det händer alltså att EU bidrar med pengar till hotade kulturhistoriska miljöer, restaureringen av Akropolis i Aten, och av teaterbyggnaderna Teatro del Liceu i Barcelona och La Fenice i Venedig är också projekt som delvis har finansierats med EU-bidrag. Men initiativet måste i princip komma från medlemsländerna själva och i Sverige har vi i ganska liten utsträckning valt att rikta EU-pengar från exempelvis strukturfonder till vård av kulturarvet.
– Vi har i väldigt låg grad prioriterat det. Vi hade nog kunnat göra det, men på regional och nationell nivå i Sverige har man valt att inte göra det. Hade vi haft annorlunda prioriteringar så hade man säkert kunnat använda pengar till vårdande insatser, som till exempel när en del av ringmuren i Visby rasade, säger Ove Bengtsson, handläggare på Riksantikvarieämbetet.
Kulturhistoriskt intressanta miljöer är en sak, driften av museer och institutioner som hotas av nedläggning en annan. I det senare fallet är det inte EU:s sak att gripa in, konstaterar Michel Magnier.
– Det är klart att alla skulle vilja ha mer pengar från Europa för att ersätta förlorad finansiering på ett nationellt plan, men det är inte möjligt, så ser inte reglementet ut, säger han. (TT)