Om jag säger Shakespeare, vad säger ni då? Det är inte så hemskt länge sedan mina egna tankar gick något i stil med 1600-talsgubbe -> litterär kanon -> tråkigt. Visst, jag hade i likhet många andra tvingats läsa "Hamlet" på gymnasiet och gett den omdömet "okej", men mer än så var det inte.
Med vuxenheten kom acceptansen för att kanon innehåller många godbitar och att kultur inte nödvändigtvis måste vara dålig för att den producerats av en gubbe. Men det skulle dröja länge innan det verkliga Shakespeare-uppvaknandet skedde i mitt liv.
Jag minns exakt när det hände. Det var på Dramaten i februari i år. Med tunga steg hade jag släpat mig dit. Inte så mycket för att jag inte såg fram emot föreställningen, "Trettondagsafton", som för att livet sög på det sätt det så ofta gör i februari. När jag gick därifrån var det på lätta fötter. Jag kände mig glad. Hoppfull. Upplyft.
Alla som någon gång känt på samma sätt efter en konsert, klubbnatt, film eller bok kan säkert relatera. Det händer att kultur har den där effekten på oss, och så har det funkat i alla tider.
På Elektron i Gnesta spelas i kväll en version av kärlekstragedin "Romeo och Julia". Scenkonst Sörmland har gjort en lustfylld, färgstark, modern version som under hösten turnerat runt i länet. Den har genomgående hyllats av recensenterna, det vill säga inte bara av undertecknad.
Ta chansen att se den, är mitt tips. Nästa år är det 400 år sedan Shakespeare trillade av pinn, så då lär han uppmärksammas lite varstans.
Det känns alltid bra att ligga steget före.