Sven Wollters debutroman är en revansch. För 64 år sedan ledde en underkänd studentuppsats om Pär Lagerkvist till att han fick smita ut bakvägen från skolan. "En hård knäck", enligt en av Sveriges mest väletablerade skådespelare, som i stället sökte sig till teatern.
Men han ångrar inte att han inte har skrivit en roman tidigare.
- Man kan inte hålla på med flera konstarter samtidigt. Men nu har jag kommit därhän med skådespeleriet, att jag inte behöver bevisa någonting mera. Det innebär att jag kan skaffa mig tid att skriva lite grann, säger han.
Just nu verkar hans schema visserligen ganska uppbokat. Vi tar en kaffe på ett 50-talskonditori nära skådespelarens Stockholmslägenhet, mellan filmfestivalen i Marrakech och repetitionerna inför teaterföreställningen "Driving Miles" – Wollters sista någonsin – i Göteborg.
Han har skrivit förut – två memoarer, "politiska grejer och ett och annat ospelbart filmmanus". Men på sistone har orden fått ta mer plats. Efter att han gav ut sin andra memoar "Pojke med pilbåge" 2014 kändes det "förfärligt tomt", berättar han. Ur tomheten och längtan efter skrivandet föddes romanen "Hon, Han och Döden".
Titeln till trots är döden inte riktigt en av huvudpersonerna, förklarar Sven Wollter:
– Det handlar om vad dödens närhet sätter i gång mer än om själva döden. Jag ville inte göra en bok som var ett slags sjukhusjournal.
Och så handlar det om Han, som är döende, säger nej till vård och ger sig ut på en resa, och om Hon som inte vill lämnas utanför. Tillsammans med kärleksparet Big Foot och Gérard Philipe sammanstrålar makarna på en plats där människoöden tvinnas samman och det magiska möter det alldagliga, med blinkningar till både Hamlet, Orfeus och Whitney Houston.
– Jag leker med Shakespeares gamla idé, "det finns mer mellan himmel och jord, än någonsin filosofin har drömt om". Trots att jag är en ytterligt jordnära person själv. Men jag tror att vi vanliga människor pendlar mellan det väldigt jordnära, som att ta en snus, och funderingar av en helt annan dimension.
Och konsten börjar ju alltid i det inre, menar Sven Wollter.
– För att det ska vara konst tror jag att det måste vara personligt. Det finns inget i den här boken som inte på ett eller annat sätt är upplevt av mig, antingen konkret eller läst.
Sven Wollter har själv erfarenhet av att leva nära människor i livets slutskede. I tidigare intervjuer har han berättat om hur han vakade vid sin sambo Viveka Seldahls sjukhusbädd innan hon avled 2001.
– Jag har mött döden väldigt nära, säger han.
Hade du kunnat skriva den här boken annars?
– Det går inte att svara på. Jag tror att döden är närvarande i alla människors liv. Jag har valt en replik från min vän Henning Mankell som motto för boken: "döden är ju den enda del av livet vi vet nåt säkert om". Vi föds med denna åkomma.
Men, betonar Sven Wollter: "Hon, Han och Döden" är ingen deppig roman. Inte alls! Den handlar om kärleken, om att möta livet med öppna ögon och döden på sitt eget sätt. Om det vackra i att inte gå bort helt ensam, trots att döden till sin natur är en ensam händelse, hur man än vrider och vänder på det.
– Jag ville skriva en lycklig historia. Jag försöker ge dem – Hon och Han – så mycket gemensamt som möjligt, utan att det blir kletigt. Det är förjävligt med alla de människor som inte har någon som håller dem i handen när det är dags. Det är frustrerande att inte veta vad som händer efter döden, men har man en hand att hålla, i all enkelhet... då blir det måhända lite lättare.
Blir det fler romaner nu?
– Ja, min nästa har arbetsnamnet "Elsies resa". Den handlar om en städerska från Ångermanland, och jag ska försöka beskriva det 1900-tal jag känner till genom hennes ögon. (TT)
Matilda Källén