Maj Sjöwall (1935-2020) mindes konflikten mellan Per Wahlöö och Dagmar Lange.
Explosionen skedde pÄ den vackra glasverandan ute pÄ Blockhusudden, vid DjurgÄrdens sydöstligaste spets mot Saltsjön.
Det var dÀr som författaren Per Wahlöö (ena halvan av Sjöwall-Wahlöö) och den gamla tidens deckardrottning Maria Lang rök ihop i ett brÄk som, med lite överdrifter och sinne för fantasi, symboliserar ett paradigmskifte inom svensk kriminallitteratur.
Naturligtvis var den gamla tidens deckare redan nere för rÀkning till förmÄn för den nya tidens ökade sociala medvetande, vilket prÀglade allt frÄn politisk aktivism till underhÄllning, men som epokgörande hÀndelse Àr brÄket ÀndÄ bestickande att tolka som en tröskel in till ett helt nytt kulturlandskap.
BÄda var ledamöter i den dÄ ganska nybildade Svenska deckarakademin.
BÄde Wahlöö och Lang var storstjÀrnor som sÄlde böcker i tusental men de hade diametralt olika uppfattningar om allting, frÄn samhÀllssyn och politik till hur en deckare skulle vara utformad.
Maj Sjöwall mindes brÄket:
â De kom ihop sig nĂ„got sĂ„ in i helvete. Pelle var socialist och hon var reaktionĂ€r frĂ„n Nora och skrev vad hon tyckte var vĂ€rldens bĂ€sta deckare. Som vi tyckte var jĂ€ttefĂ„niga, sa Sjöwall till journalisten Johan Erlandsson i âBoken om Beckâ (2020).
Deckarakademin hade grundats 1971 av nĂ„gra entusiaster med Jan Broberg, Bo Lundin, och Ă ke Runnquist i spetsen. Akademins första sĂ€ttning hade mĂ„nga imponerande medlemmar, totalt 13 stycken, dĂ€r Sjöwall-Wahlöö rĂ€knades som en eftersom de delade pĂ„ stol nr 11. Ăvriga var bland annat litteraturkritikern Gunnar Unger samt författarstjĂ€rnor som Vic Suneson, Sven Sörmark och Jan Ekström. Barbro âBangâ Alving och Herbert Tingsten var hedersledamöter.
Sjöwall-Wahlöö som vi Àr vana att se dem, alltid tillsammans och bohemiskt lyckliga, omsvÀrmade av barnen Tetz och Jens i ett avslappnat sammanhang. 1970-talet var deckarduons absoluta storhetstid.
Maria Lang var som sagt deckardrottningen framför alla andra i 50- och 60-talens Sverige.
Hon var en konservativ akademiker som spottat ur sig en imponerande mĂ€ngd pusseldeckare sedan 1949 dĂ„ hon debuterat med den sommarheta âMördaren ljuger inte ensamâ.
Det var idel fĂ€rglösa kulisser, klichĂ©artade personportrĂ€tt och âhögresta blonda mĂ€n trĂ€ffar lĂ„ngbenta mörka flickorâ, som litteraturvetaren Göran HĂ€gg formulerar det.
Hon lĂ€stes i princip av alla, hördes i radio för jĂ€mnan och hade ett oförtjĂ€nt rykte för bildning âmed diktcitat ur gymnasiets litteraturkursâ. Ă terigen enligt HĂ€gg.
Maria Lang (1914-91) var en av de mest populÀra och lÀsta deckarförfattarna pÄ 1950- och 60-talet tillsammans med Stieg Trenter och H.K. Rönblom, men pÄ 1970-talet hade tidsandan blÄst förbi henne.
Men precis som alla kommersiellt gÄngbara tidsbundna fenomen upphörde Àven Lang att tilltala sin samtids lÀsare.
Under 70-talet kom hon dĂ€rför att avsky den alltmer populĂ€ra samhĂ€llskritiska kriminalromanen i Raymond Chandlers kölvatten. Och sĂ€rskilt hatade hon Per Wahlöö, det erkĂ€nner hon i sina memoarer âVem Ă€r jag? Dagmar Lange eller Maria Langâ (1985) dĂ€r hon pekar ut en falang i Deckarakademin bestĂ„ende av Vic Suneson, Sven Sörmark och Wahlöö.
För Lang representerade dessa herrar den moderna kriminalromanen som stod i klar motsÀttning till den klassiska problemdeckaren av borgerligt snitt, som hon sjÀlv företrÀdde.
âMed Pelle [âŠ] kunde jag aldrig dra jĂ€mtâ, berĂ€ttar Lang och vidare om den famösa festen pĂ„ Blockhusudden dĂ€r allt exploderade nĂ€r hon och Wahlöö grĂ€lade om allting: âom Pelles vĂ€nsterradikala förakt för det svenska samhĂ€llet, den svenska poliskĂ„ren, de svenska skattemyndigheterna â som han för övrigt konsekvent undvek att betala sina skatteskulder till â om politik, religion, kyrka, litteratur och moralâ.
En holmgÄng som heter duga, fÄr man anta.
MotsĂ€ttningarna kulminerade hösten 1973 dĂ„ Maria Lang lĂ€mnade Deckarakademin efter ett brĂ„k om att prisa en amerikansk hĂ„rdkokt roman dĂ€r hon blivit nerröstad, Richard Neelys âMin vĂ€n Walterâ. FörgĂ€ves försökte hon riva upp beslutet.
Bo Lundin, en av Deckarakademins grundare och i dag hedersledamot, var inte sjĂ€lv med pĂ„ festen pĂ„ DjurgĂ„rden â den hade inget med Deckarakademin att göra â men tonar i dag Ă€ndĂ„ ner brĂ„ket.
â Sprickan var vĂ€l mĂ„ttlig, en ledamot hoppade av, resten fanns kvar â och accepterade ett beslut fattat med majoritet inom akademin, om Richard Neelys bok, alltsĂ„. PĂ„ lite sikt var Dagmar Marias avhopp nog till nytta, det gav uppmĂ€rksamhet och visade upp skiljelinjer, sĂ€ger han.
Lang talar i sina memoarer om âen generationsmotsĂ€ttningâ inom Deckarakademin.
Dagmar Lange i sitt hem i Nora, smÄstaden dÀr mÄnga av hennes deckare utspelade sig.
Ă terigen, Bo Lundin tonar ner:
â Generationskonflikten var vĂ€l mĂ„ttlig (jag var yngst) och om man bortser frĂ„n Lang höll sig diskussionerna inom litteraturens ramar, sĂ€ger Bo Lundin.
â De delade meningarna hörde frĂ€mst hemma i diskussionen om klassiska pusseldeckare, med mera tveksam person- och miljöskildring, och de modernare romanerna, dĂ€r personer, miljöer â och för den delen samhĂ€lle â gavs större plats.
Tidningar försökte ÀndÄ förstora upp brÄket.
âDeckarakademin har spruckit. Maria Lang har i vredesmod gĂ„tt urâ löd en skvallerlysten text i Dagens Nyheter den 18 november 1973.
Men den 2 december göt Deckarakademin sjĂ€lv olja pĂ„ vĂ„gorna i ett brev till DN dĂ€r man förkunnade att âSvenska deckarakademin har alltsĂ„ inte spruckit â möjligen kan man sĂ€ga att en flisa har gĂ„tt ur kanten, men den kan sĂ€kert reparerasâ.
Reparation av flisa eller inte, Lang ÄtervÀnde aldrig.
Striden â i en nĂ„got förenklad backspegel â stod alltsĂ„ mellan social realism och borgerlig eskapism och man kan hur som helst konstatera att Wahlöö denna vinter just avgĂ„tt med segern.
Men grundskottet kom förmodligen redan den 30 april 1971 â pĂ„ dagen tvĂ„ veckor efter att Svenska deckarakademin grundats â dĂ„ Sjöwall-Wahlöös âDen skrattande polisenâ (1968) vann âvĂ€rldens frĂ€msta deckarutmĂ€rkelseâ The Edgar Allan Poe Award.
VÀrlden lÄg plötsligt för deras fötter.
Det internationellt framgÄngsrika författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö delade pÄ en stol i Deckarakademin.
â Vi öppnade marknaden i utlandet för efterföljare, kan man sĂ€ga. Tyskland var en stor inkörsport, Amerika kom lite efter det. I och med vĂ„ra böcker uppstod ett intresse för svenska deckare som stĂ„r sig Ă€n i dag, sa Maj Sjöwall till mig nĂ€r jag intervjuade henne 2012.
Och sĂ„ grĂ€dden pĂ„ moset: Ă r 1972 gjordes en omröstning bland elva av Sveriges mest tongivande kritiker. De skulle utse den bĂ€sta svenska deckaren genom tiderna. Sjöwall-Wahlöös âDen skrattande polisenâ vann. Maria Lang fanns inte ens med pĂ„ listan.
Det torde sÀga en del om den nya polisromanens genomslag i en deckarflod som vid den tiden dominerades av storsÀljande pusseldeckare frÄn författare som Jan Ekström och Maria Lang.
Med det sagt: Vem lÀser förresten Jan Ekström eller Maria Lang i dag?
Eller â och det hĂ€r kanske Ă€r en Ă€nnu mer intressant frĂ„ga â vem lĂ€ser böcker av Per Wahlöö?