Filmrecension: Sångklubb med standardrepertoar

Brittiskt feel-good-drama är en pålitligt kvalitativ genre, ofta full av osannolika hjältar som tvingas utmana sig själva på ett obekvämt sätt. Kanske handlar det om desperata stålarbetare som ska lära sig att strippa, som i "Allt eller inget", eller kanske om en arbetarklasspojke som vill lära sig att dansa balett, som i "Billy Elliott".

Eller varför inte ett gäng militärfruar som sjunger i kör.

Ok, det är kanske inte en superutmaning för fruarna i "Sångklubben" att börja sjunga tillsammans på den brittiska militärbas de bor på. De tar faktiskt gladeligen emot möjligheten att distrahera sig från det faktum att deras partners befinner sig i krigets Afghanistan – genom en aktivitet som inte (enbart) handlar om intagande av alkohol.

Men "Sångklubben" är ändå byggd av samma stoff som exempelvis "Allt eller inget" (det är nog inte en slump att det är den filmens regissör, Peter Cattaneo, som även står bakom den här) genom den sluga manuspusselbiten: Det Stora Framträdandet, vilket förstås ställer allt på spel.

Litegrann i alla fall.

I dramats kärna ligger rivaliteten mellan den äldre, snipiga officershustrun Kate (Kristin Scott Thomas, som förmodligen kan spela den här rollen i sömnen) och den nya charmiga ledarfiguren Lisa (Sharon Horgan). Givetvis har de olika angreppssätt till hur man leder en kör och hur repertoaren bör se ut: strukturerat och sakralt respektive skojfriskt och poppigt.

"Det är som att uppleva mina föräldrars skilsmässa igen", säger en uppgiven körmedlem när den omaka duon käbblar vid repetitionerna.

Det låter ju inte så kul. Och "Sångklubben" är heller inte särskilt kul. Däremot lyckas den vrida av och på tårkanalerna i takt med att Det Obligatoriska Dödsbudet levereras och det förstås ska sjungas för alla som mist någon i kriget.

Själva krigandet avfärdas på ett tidigt stadium som något alltför komplext för militärfruarna att ifrågasätta. "Vi är gifta med kriget", säger de bara och vips försvinner den politiska fonden, den som brukar finnas med i de mer lyckade brittiska feel-good-dramerna. Det är nästan så man saknar Thatcher-eran.