Filmrecension: Minnestung thriller med Ferguson

Samtiden kan ju vara en bökig plats. Finns det egentligen någon som är bra på att "leva i nuet" över huvud taget? Det faktumet har Nick Bannister (Hugh Jackman) och hans kollega Watts (Thandiwe Newton) lyckats slå mynt av.

I en inte alltför avlägsen framtid, där klimatkollaps och krig skapat ett post-apokalyptiskt samhälle hankar sig en traumatiserad befolkning fram i skärvorna av den tidigare civilisationen. I ett vattenfyllt Miami tar så Nick och Watts betalt för att folk ska lägga sig i en vattentank, ta på sig en liten makapär på huvudet och sen hypnotiseras in i sin privata minnesbank.

Många vill gärna slippa det deppiga nuet och få återuppleva sitt livs bästa stunder. En njugg kritiker skulle ju kunna argumentera för att just den typen av minnen är ganska lätta att komma åt utan Hugh Jackmans mässande röst. Men ok. Vattenbadsupplevelsen ger ytterligare en dimension åt minnet, och fiffigt nog för oss i publiken projiceras minnena fysiskt, som avancerade hologram, vilket förstås spelar en stor roll för storyns utveckling.

En dag sveper den vackra Mae (alltid sevärda Rebecca Ferguson) in genom dörren och behöver hjälp. Nick faller givetvis som en fura. Och sedan försvinner Mae. Tyvärr är "en dam försvinner"-upplägget det minst intressanta med den här historien.

Även om en slutsats i filmen är att nostalgi aldrig blir omodernt, så finns det ett stilistiskt grepp som borde ha fått vila i frid: noirpastischen.

Nick är en rätt trist variant av en klassisk noirfilms-detektiv med hes berättarröst. Och Mae är en tvättäkta noirfilms-dame som dyker upp med frestande röda läppar och ett tvivelaktigt förflutet. Det kändes fräscht på 1940-talet men 2021 fungerar det inte alls. Någonstans på manusnivån finns dock en fin struktur som håller en stadig kurs och på ett hyfsat elegant sätt knyter ihop säcken. Rent visuellt är "Reminiscence" också påkostad och rätt häftig – det vattenfyllda, och paradoxalt nog ofta vackra, Miami är en oroväckande illustration av en stenhård framtid som inte känns så overklig längre.

Det är lite synd att "Reminiscence" inte når ända fram, för i den här röran av desperation, smärta och klurig hjärnmanipulation borde det ha gått att skapa något mer minnesvärt.