Det tog tid innan beroendet tog form på riktigt. Jag var 19 år och hade just börjat jobba som butikssäljare på Clas Ohlson vid sidan av gymnasiet. Som fördomarna bekräftade bestod personalstyrkan nästan enbart av män som snackade fotboll, slipmaskiner och utbytte snus med varandra.
Det var egentligen inte grupptrycket som gjorde att jag gick och köpte min första snusdosa. Utan istället för att ha något att göra under de monotona passen i butiken. Första gången jag stoppade upp en prilla under läppen var under en lördag jag inte jobbade. Det kanske var lika bra. Magen sade nämligen ifrån och jag stod länge och hukade mig över en buske utanför festen där jag lät snusoskulden äga rum.
Men jag ville inte ge upp. Jag ville, likt lagerchefen Jimmie på Clas Ohlson, kunna kalla asken med stinkpåsar "det bruna guldet".
Ju mer jag tvingade mina läppar absorbera nikotinet desto mer började ett sug ta form. Och till slut började prillorna agera som brandsläckare. Små diplomater som fick kriget i munnen att dämpa sig när de hade varit frånvarande för länge.
Åren gick och det dagliga inhandlandet av allehanda snussorter blev en vana. Jag tillät nästan aldrig mig själv att köpa en stock. Visserligen hade det gjort vardagen mycket billigare. Men det hade varit ett kvitto på att ett missbruk faktiskt hade formats.
Det var i helgen jag fick nog när det överfyllda bjudlocket, som flera gånger innan, släppte och frigav de använda säckarna i min jackinnerficka. Det innebär att jag idag firar fyra dagar som tobaksfri.
Jag trodde att jag hade upplevt misär förut. Men det här är på en helt ny nivå. Kroppen är på helspänn konstant, tid och rum har inte samma innerbörd som tidigare och jag är på ont humör. Det känns ungefär som att det saknas en lem som alltid varit en given del av kroppshyddan.
Det är mitt första gedigna försök att sluta. När jag delade med mig av min ansträngning på sociala medier var det många "brukare" som ironiskt gav mig ett lycka till. Exakt med samma ton som jag haft när mina nära och kära försökt att sätta stopp för sin egen användning. Det är få som tror att man faktiskt kan eller orkar besegra beroendet. Eftersom det inte är alkohol-, drog- eller rökavgiftning viftas det lättvindigt undan.
Jag är inte en surgubbe som tycker synd om mig själv (okej, kanske lite). Men i och med att jag nu befinner mig i skitens epicentrum börjar jag ifrågasätta bagatelliserandet av snusberoende. Visst är det inte lika farligt att ha en tobakspåse liggandes mellan läpp och tandkött som att dricka långhylsor på en parkbänk eller svärta ned lungorna med cigaretter.
Men ett beroende är ett beroende.
Det är ingen annans fel. Jag har dragit ned mig själv i skiten och får nu slicka mina sår. Trots det går jag i tankarna emot min politiska kompass. "Varför har det varit så lättillgängligt – och varför har ingen varnat mig ordentligt?", vrålar dem.
Jag tänker på alkoholmonopolet, blundar och tackar folkhemmet. En googling bort läser jag att ett cigarettpaket kostar 240 kronor i Australien. Fan vad bra, tänker jag.
Varför brast inte min mamma ut i gråt när jag tog hem första dosan? Hade det varit bättre om man blev tvungen att utsätta sig för någon typ av risk när man köper snus? Kanske stoppa in handen i ett elektriskt rör för att fånga upp dosan?
Nikotinplåstret sitter där det ska och enligt mina beräkningar ska jag vara helt nikotinfri inom tre veckor. Det är kanske först då jag blir mig själv igen.