Markus Aamisepp: "Jag golvas av korvgubbarna i den lokala ishallen"

"Vad tråkigt att du väljer bort musiken", sade min trumlärare i luren strax innan jag lade på.

Jag hade precis förklarat att jag ville sluta spela trummor. Ett sju år långt kontrakt av lektioner, orkesterkonserter och nötande av sextondelsnoter skrynklades ihop och kastades åt sidan. Jag var på klassresa i Abisko – och snart skulle vi spela fotboll på en gräsplätt utanför vandrarhemmet vi bodde på. Samtalet blev därför kort, och i ärlighetens namn tog jag det hela med en axelryckning. 

Att sluta med en fritidsaktivitet före 20 års ålder betyder egentligen ingenting. Men trummorna hade varit min identitet sedan jag började grundskolan, låtit håret växa ut och lärde mig pappas gubbrocklåtar in och utantill. Trumlektionerna var någon slags grundpelare för att hålla liv i det som utmålades vara min passion. Men mitt bullrande trumset hade stått och samlat damm ett bra tag. 

Jag kände någon slags likgiltighet när jag slutade spela amerikansk fotboll efter åtta år, grät inte när jag tog studenten och har använt den svindyra filmkameran jag köpte för något år sedan kanske fem gånger. Att jag är oerhört onostalgisk ser jag inte som ett problem. Jag vältrar mig inte i gamla minnen och blir inte uppjagad av att se bilder av mig själv när jag var liten. Det som hände igår lämnar jag mer än gärna bakom mig. 

Men det faktum att ingenting riktigt fastnar är lite jobbigare. När jag filmade hockeymatcher för Göteborgspostens räkning stötte jag på massvis av eldsjälar, eller "ishallskillar" som jag kallade dem, som ägnade hela sina kvällar åt att koka kaffe, köra ismaskin och sätta på Gun's n Roses "Welcome to the Jungle" under pauserna. 

Kanske fanns det något bakomliggande, som gjorde att dessa (oftast) medelålders män, undvek vardagslivet för att istället koka korv på en division fem-match. Men kärleken till föreningen och sporten var golvande.

Visst är det skillnad på att sitta och plinka på en gitarr och att sitta i en styrelse. Men det ena tangerar det andra. ANDAS man gitarr vill man kanske gärna sitta i styrelsen för Föreningen Klassisk Gitarr. Vill man inte släppa hockeyn efter det att man lagt skridskorna på hyllan stannar man kvar i kiosken. 

Min jakt efter en älsklingssyssla fortsätter. I nästa vecka ska jag testa kickboxning. Jag tippar på att jag dör av tristess efter tre pass.