Catarina Nitz: Jag har tappat ålderskompassen: Klär mig i tonårskläder

Jag är 56 år och knallar runt i "chunky" boots, "baggy" jeans och överdimensionerade t-shirts och kavajer, samtidigt som jag kollar på Hemnet efter ett mindre hus. Jag känner mig som en lika vilsen tonåring nu som för 40 år sedan.

Allt det här beror förstås på att jag är mitt inne i den omvälvande upplevelsen att barnen flyttat hemifrån. Ett trauma långt svårare än jag kunnat föreställa mig.

Det har bara gått ett halvår sedan yngsta sonen tog sitt pick och pack och drog till Umeå. Och just som den värsta chocken efter separationen börjat lägga sig kom han tillbaka för att fira sommarlov.

Jag hade delvis hoppats på att vi skulle falla in i gamla hjulspår, med tjat om städning och tjat om att det tjatas, högar med tvätt på olämpliga ställen och lukten av micropopcorn som sprider sig i huset klockan 03 på natten. Helt enkelt att jag skulle hinna bli riktigt less på moderskapet innan det blev dags att skjutsa upp den unge studenten till Västerbotten igen.

Men något hade hänt. En ny sorts respekt hade kommit in i relationen. Det är givetvis en bra sak, men det stod klart att nu är min aktiva tid som förälder för alltid över.

Det innebär ett skifte i livet som de flesta har eller kommer att genomgå. Även om man inte går runt och gråter – många jämnåriga anförtror en i en viskning att "det är ganska skönt att äntligen få rå sig själv" – innebär det en livsförändring som är nästan lika omtumlande som att få barn.

– Kommer du inte ihåg vad jag berättade för dig när mina båda ungar försvann med fyra månaders mellanrum? säger väninnan.

Sanningen är ju den att jag slog dövörat till när hon beskrev hur hemmet i ett slag förvandlades till en ödslig plats och hon plötsligt började ägna all ledig tid åt att påta i trädgården.

Nu börjar jag se jag samma mönster hos nästan alla mina vänner vars ungar varit utflugna ett tag. Nya hobbies, som körsång, sömnad och boulespelande varvas med bilutflykter med termoskaffe, husvagnssemestrar och passionerat hundintresse. De verkar trivas så bra och ha så mysigt med sina bokcirklar och årsmöten. De boar in sig i sina hem i stället för att klaga över att det ekar tomt.

Det är förmodligen så man bör tackla problemet i stället för att själv försöka bli den tonåring man saknar.

Så nu har jag införskaffat en damig kappa och börjat hänga på sajten "min.pension.se".