Jesper Bengtsson: En vanföreställning av vad mångkultur är

Många irriterades över detta eftersom Vasas bedrifter, till exempel skidåkningen i Dalarna, mest är en myt han själv konstruerade under sina decennier vid makten.

Men jag tycker det var värt ett extra firande. 

Även om det verkligen inte var Sverige som fyllde 500 år var det trots allt 500 år sedan vi slängde ut den danske kungen och kunde styra oss själva. Det är inte märkligare än att Norge firar 17 maj, dagen då man lämnade unionen med Sverige. 

Men vad är det egentligen som förenar oss svenskar? Den frågan blev också extra aktuell på nationaldagen.
Dels för att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson passade på att hävda att det inte fungerar med ett mångkulturellt samhälle. ”Politikernas dröm om ett mångkulturellt Sverige har prioriterats framför allt annat, och har i dag blivit till folkets mardröm”, skrev han i Aftonbladet.

Dels för att statminister Ulf Kristersson från sin villa i Strängnäs meddelade att alltför många alltför enkelt blivit medborgare i Sverige.

En mardröm alltså. Det är en fascinerande bild av vårt land.

I min värld, och enligt den samlade historikerkårens uppfattning, har Sverige alltid varit mångkulturellt. Det har alltid kommit människor och influenser från andra delar av världen, ofta längre bort ifrån än vi i dag kanske är medvetna om. Vi tänker ofta på världen förr som sluten och isolerad, men läs Röde orm så får ni en helt annan bild. Vikingarna tog mångkulturen till Norden.

I dag är det ett faktum att det lever människor från i princip hela världen i Sverige. Det skapar en del svårigheter, och snabb invandring leder nästan alltid till stor ojämlikhet, som i sin tur skapar kriminalitet. 

Det är problem som samhället måste hantera, och som kan ta tid att lösa.

Det är rimligt att inte ta emot så många migranter under kort tid som Sverige gjorde för några år sedan.

Det är också rimligt, för att inte säga nödvändigt att alla som finns i landet följer lagarna. Men det handlar inte om mångkultur eller monokultur. Det handlar om demokrati. Om statens våldsmonopol, som måste upprätthållas.

Vad Åkesson och Kristersson gör är något annat. De säger att människor inte hör hemma här. Att de inte borde vara här. Det är så samhällsdebatten ser ut just nu.
Men tror någon att samhället blir lugnare av att människor tvingas anpassa sig till en snäv, mytologisk och knappast verklig bild av vad Sverige är för något?