Oklar balett fick min kroniska huvudvÀrk att försvinna

Jag hade haft skitont i huvudet i ett halvÄr. NÀr jag sÄg en streetdanceversion av "NötknÀpparen" slÀppte den och kom aldrig tillbaka.

Markus Aamisepp hade haft huvudvÀrk i ett halvÄr. NÀr han sÄg streetdancebalett slÀppte den, skriver han.

Markus Aamisepp hade haft huvudvÀrk i ett halvÄr. NÀr han sÄg streetdancebalett slÀppte den, skriver han.

Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Krönika2021-06-05 08:13
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Mitt huvud hade varit spĂ€nt i ungefĂ€r sex mĂ„nader. Det var ungefĂ€r som att ha en sĂ„dan dĂ€r spikig krans som Jesus tvingades ha pĂ„ av romarna runt kraniet. Fast Ă€nnu mer hĂ„rt sittande och utan rostiga Pontius Pilatus-spikar. Men enligt lĂ€karna var jag frisk som en nötkĂ€rna. Pinan i mitt huvud var ett mysterium. 

Jag hade accepterat mitt öde. För all tid framĂ„t skulle jag tvingas hantera mitt minst angenĂ€ma bakissymptom och den repressalie förĂ€ldrar drabbas av nĂ€r barnet fyller tvĂ„ och lĂ€rt sig hur man trumpetar ut Hesa Fredrik-vrĂ„l ur luftvĂ€garna, nĂ€mligen spĂ€nningshuvudvĂ€rk. Fast i detta lĂ€ge en kronisk variant. 

Det hade uppstĂ„tt under mitt utbytesĂ„r i USA. DĂ€r skrattade alla nĂ€ra och kĂ€ra gott Ă„t mitt klagande. "Det Ă€r inte mĂ„nga utomstĂ„ende som klarar av den Kentuckianska luften", koketterade min vĂ€rdmamma. Precis som med allt annat delstaten hade att erbjuda – positivt som negativt. 

Det var dock varken den orimliga patriotism som lÄg som ett blött tÀcke pÄ den amerikanska södern eller lufttrycket som fick huvudet att kÀnnas som en stor och dum potatis. För nÀr jag landade pÄ Arlanda höll den sig kvar.

Det hade alltsĂ„ gĂ„tt ett drygt halvĂ„r av semimigrĂ€n nĂ€r min mamma undrade om jag ville se en street dance-tappning av "NötknĂ€pparen" med henne. Jag hade aldrig varit mycket för dans, förutom nĂ€r jag var tio och ville vara som Channing Tatum i filmen "Step up". Men det var nog mest för att han hade muskler och en snygg tjej. 

Dessutom hade jag hÄllit mig borta frÄn större evenemang sÄ att vÀrken inte skulle intensifieras.

Jag tackade trots det ja. Och nĂ€r förestĂ€llningen vĂ€l drog igĂ„ng drogs jag till min stora förvĂ„ning med. Men det var nog inte bara pĂ„ grund av dansen. Utan stĂ€mningen i publiken. Jag satt som fĂ„ngad i en danskapsel med de andra hundratals publikmedlemmarna och mitt fokus var bara pĂ„ scen. 

NĂ€r vi kom ut ur lokalen kĂ€ndes huvudet glasklart. Den tröga dimma som hĂ„llit ett fast grepp runt mitt kranium var helt borta. Dagarna blev till veckor och de till mĂ„nader. HuvudvĂ€rken kom aldrig tillbaka. 

Jag Ă€r nog den minst vidskepliga personen i Sverige. Att en dansförestĂ€llning som jag inte ens minns namnet pĂ„ skulle, likt en profetia, botat min kroniska huvudvĂ€rk Ă€r osannolikt. Men faktumet att det var precis det som hĂ€nde Ă€r nĂ„got som legat och gnagt lĂ€nge. Jag hade nog hellre velat bli botad av en stor tysk spruta i tinningen för att bĂ€ttre kunna förstĂ„. 

Å andra sidan har jag under pandemin förstĂ„tt hur mycket liveunderhĂ„llning ger. Bara att sakta men sĂ€kert börja trĂ€ffa intervjupersoner pĂ„ tu man hand igen ger mig mer energi Ă€n alla rĂ„gade kaffefilter jag nĂ„gonsin satt pĂ„ bryggning. NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ alla förestĂ€llningar, konserter och stora evenemang jag var pĂ„ innan coronan pekade lĂ„ngfingret Ă„t hela vĂ€rlden förstĂ„r jag ocksĂ„ hur mycket geist det gett mig. 

Snart Ă€r vi dĂ€r igen. I juni fĂ„r vi vara uppemot 300 mĂ€nniskor i en sittande publik – och om kurvan fortsĂ€tter peka nedĂ„t Ă€r det inte lĂ„ng tid kvar tills det uppstĂ„r folkhav kring kulturarrangemang igen. 

Jag har inte lÀngre en huvudvÀrk som liveunderhÄllningen kan bota. Men ett jÀvla sug att börja leva som vanligt igen. Vi har offrat en del av folkhÀlsan för en annan del av densamma. Nu tar vi revansch. Och om jag nÄgonsin drabbas av en Äkomma vet jag att det krÀvs streetdancebalett för att bli frisk igen.