Markus Aamisepp: Oklar balett fick min kroniska huvudvärk att försvinna

Mitt huvud hade varit spänt i ungefär sex månader. Det var ungefär som att ha en sådan där spikig krans som Jesus tvingades ha på av romarna runt kraniet. Fast ännu mer hårt sittande och utan rostiga Pontius Pilatus-spikar. Men enligt läkarna var jag frisk som en nötkärna. Pinan i mitt huvud var ett mysterium. 

Jag hade accepterat mitt öde. För all tid framåt skulle jag tvingas hantera mitt minst angenäma bakissymptom och den repressalie föräldrar drabbas av när barnet fyller två och lärt sig hur man trumpetar ut Hesa Fredrik-vrål ur luftvägarna, nämligen spänningshuvudvärk. Fast i detta läge en kronisk variant. 

Det hade uppstått under mitt utbytesår i USA. Där skrattade alla nära och kära gott åt mitt klagande. "Det är inte många utomstående som klarar av den Kentuckianska luften", koketterade min värdmamma. Precis som med allt annat delstaten hade att erbjuda – positivt som negativt. 

Det var dock varken den orimliga patriotism som låg som ett blött täcke på den amerikanska södern eller lufttrycket som fick huvudet att kännas som en stor och dum potatis. För när jag landade på Arlanda höll den sig kvar.

Det hade alltså gått ett drygt halvår av semimigrän när min mamma undrade om jag ville se en street dance-tappning av "Nötknäpparen" med henne. Jag hade aldrig varit mycket för dans, förutom när jag var tio och ville vara som Channing Tatum i filmen "Step up". Men det var nog mest för att han hade muskler och en snygg tjej. 

Dessutom hade jag hållit mig borta från större evenemang så att värken inte skulle intensifieras.

Jag tackade trots det ja. Och när föreställningen väl drog igång drogs jag till min stora förvåning med. Men det var nog inte bara på grund av dansen. Utan stämningen i publiken. Jag satt som fångad i en danskapsel med de andra hundratals publikmedlemmarna och mitt fokus var bara på scen. 

När vi kom ut ur lokalen kändes huvudet glasklart. Den tröga dimma som hållit ett fast grepp runt mitt kranium var helt borta. Dagarna blev till veckor och de till månader. Huvudvärken kom aldrig tillbaka. 

Jag är nog den minst vidskepliga personen i Sverige. Att en dansföreställning som jag inte ens minns namnet på skulle, likt en profetia, botat min kroniska huvudvärk är osannolikt. Men faktumet att det var precis det som hände är något som legat och gnagt länge. Jag hade nog hellre velat bli botad av en stor tysk spruta i tinningen för att bättre kunna förstå. 

Å andra sidan har jag under pandemin förstått hur mycket liveunderhållning ger. Bara att sakta men säkert börja träffa intervjupersoner på tu man hand igen ger mig mer energi än alla rågade kaffefilter jag någonsin satt på bryggning. När jag tänker på alla föreställningar, konserter och stora evenemang jag var på innan coronan pekade långfingret åt hela världen förstår jag också hur mycket geist det gett mig. 

Snart är vi där igen. I juni får vi vara uppemot 300 människor i en sittande publik – och om kurvan fortsätter peka nedåt är det inte lång tid kvar tills det uppstår folkhav kring kulturarrangemang igen. 

Jag har inte längre en huvudvärk som liveunderhållningen kan bota. Men ett jävla sug att börja leva som vanligt igen. Vi har offrat en del av folkhälsan för en annan del av densamma. Nu tar vi revansch. Och om jag någonsin drabbas av en åkomma vet jag att det krävs streetdancebalett för att bli frisk igen.