Varje natt samma tid kände hon den där känslan av att någon stod och tittade på henne, bara tittade. Men hon kände sig inte rädd, nej, snarare tvärtom. Hon kände en slags trygghet, ett lugn. Den som tittade ville inget illa, det kände hon. Men hon ville ändå veta vem, eller vad det var som stod vid hennes dörr.
Det var ungefär två månader sen Agnes och hennes mamma flyttat in i den nya lägenheten, en gammal lägenhet. Det märktes, golven knarrade och tapeterna var nästan helt trasiga på vissa ställen. Hon som bodde här innan hade tagit livet av sig. Det var nästan 30 år sen. Ingen ville ha lägenheten så Agnes mamma fick lägenheten rätt billigt.
Agnes rum var fint, det var gammalt. Kändes som hon hörde till det på något sätt, som att det var menat för just henne. Det fanns en kakelugn, en hög garderob med ett överskåp som var låst, ingen nyckel. Det fanns också ett ganska stort fyrkantigt fönster, men det satt spindelnät i kanterna på utsidan så det öppnade hon helst inte. Sängen var gammal den med, de hade hittat den på nån gammal loppis och bestämde sig för att köpa den. Det var en stor vit järnsäng som gnisslade lite när man rörde sig i den.
Resten av lägenheten var också vacker, tapeterna var antingen ljusblåa med vita blommor eller ljuslila i rummen, förutom i köket och badrummet där det satt lite gulnat kakel. Köket, vardagsrummet, Agnes mammas rum och ett stort badrum låg på ena sidan av lägenheten, på andra sidan låg Agnes rum och ett mindre badrum. Hon hade fått det största rummet, hennes mamma jobbade väldigt ofta och var bara hemma på kvällarna, tidigt på mornarna, och på helgerna. Hon jobbade på sjukhuset och eftersom hon var ensam jobbade hon över rätt ofta för att få lite mer pengar.
Agnes älskade nätterna. Det var då hon kände sig tryggast, det var då hon fokuserade bäst och tänkte mest. Det var nog därför hon inte kände sig rädd de där nätterna, när hon hade den där känslan av att hon var iakttagen. Först hade hon trott att det var hennes mamma, men varje gång hon vände sig om så försvann känslan och hennes dörr stod öppen. Fast hon alltid stängt dörren, inte hade hon heller hört några fotsteg eller att dörren ens öppnats. Men hon var säker på att hon varje gång stängt dörren, så vem var det som tittade på henne? Det var bara hon och hennes mamma som bodde i lägenheten, så antingen så var det någon eller något annat som fanns där.
En söndagsmorgon vaknade Agnes av ett ljud från köket. Hon gick upp, satte på sig sina gråa mjukisbyxor och en svart, lite för stor t-shirt och gick ut till köket, där stod hennes mamma och rotade i en låda.
– Förlåt, väckte jag dig, frågade hon.
Agnes svarade bara med ett knappt hörbart “mm” och gick och satte sig för att äta frukosten som hennes mamma gjort i ordning till henne. Det var en skål med vaniljyoghurt och flingor med honungssmak. Agnes älskade de flingorna, det hade hon alltid gjort. Det stod även ett glas med apelsinjuice, som antagligen stått framme ett tag för den var nästan ljummen.
– Agnes, sa hennes mamma frågande och väckte henne från hennes tankar.
– Aa?
– Du vet skåpet som är låst i ditt rum? Jag hittade en nyckel här i lådan, du kan väl kolla om den hör dit efter du ätit?
Agnes åt upp sin frukost, tog nyckeln som mamma lämnat på bänken och sprang in i sitt rum, tog fram en pall som stod i garderoben och ställde sig för att komma åt skåpet. Hon fick lirka lite innan hon faktiskt fick upp skåpet. När hon öppnade var det först helt mörkt, men när ögonen vant sig vid mörkret där inne och lite ljus hittat in så såg hon in i skåpet, det var djupt och hon fick nästan klättra in helt för att få ut en trälåda som låg där inne.
Hon tog ner lådan och la den på sängen, hon satte sig och öppnade den. Det första hon såg var tidningsartiklar, allihop från 1950-talet. Det var olika artiklar om en författare, Frida Lindh. På en av dem stod det om att hon vunnit en novelltävling, på en annan stod det att hon släppt en ny roman och på en tredje stod det att hon lagt ner skrivandet. Under tidningsartiklarna fanns det några dagböcker, den ena var från 1952, den andra från 1954, en tredje från 1956 och den sista var från 1959. Hon plockade upp den första och öppnade första sidan som var skriven den 15 maj, det stod bara en mening: “Köpte lägenheten på Kungsgatan”. Kommande sidor stod det nästan bara om att hon flyttat in. Hon hann inte läsa de andra böckerna innan hennes mamma kom in.
– Agnes?
– Ja?
– Jag tänkte ta en promenad och sen åka och handla, vill du följa med?
Agnes tänkte efter en stund, hon hade inget annat för sig ändå och resten av dagböckerna kunde vänta. Så hon bestämde sig för att följa med. Klockan var nästan sju när dem kom hem, Agnes gick till sitt rum samtidigt som hennes mamma fixade maten. När hon gick in på sitt rum lade hon sig i sängen och läste resten av böckerna, oftast stod det om hennes böcker och jobbet hon hade. På den sista sidan Frida skrivit stod det: “Jag känner mig helt ensam. Jag är snart 40 och har inga barn, ingen man, ingenting. Det här är nog sista gången vi hörs. Hej då.” . Dagen var 27 juni 1959.
Agnes stängde boken och la tillbaka allt i lådan, stängde den och la tillbaka den i skåpet. Vid middagen frågade hennes mamma henne om det var rätt nyckel, och Agnes sa ja, men hon sa att skåpet var tomt. Hon ville inte berätta om böckerna hon hittat, hon ville ha dem för sig själv. Hon visste att om hon berättade skulle mamma ta dem.
– Vad hette hon som bodde här innan oss, frågade Agnes.
Mamma tittade undrande på henne.
– Frida tror jag det var, jag hittade faktiskt en av hennes böcker i vårt källarförråd i morse, varför undrar du, svarade hon.
– Nej, jag undrade bara, svarade Agnes.
Nu visste hon iallafall vem som skrivit dagböckerna hon hittat. Hon plockade undan sin tallrik och gick in på sitt rum. Hon la sig i sängen och somnade nästan direkt.
Hon vaknade av ett svagt gnisslande ljud, hon vände sig om i sängen och tittade ut. Det var fortfarande mörkt ute. Hon kollade på den lilla väckarklockan som stod på hennes nattduksbord, 02:01. Hon vände sig mot dörren, den var öppen. Hon var stensäker på att hon stängt den.
– Mamma, är det du, sa Agnes försiktigt.
Inget svar. Hon ställde sig upp, snubblade till lite när hon råkade trampa på en bok som låg på golvet. Men vänta? Hur hamnade den där? Hon tog upp boken och gick för att stänga till dörren, och gick sen o satte sig vid skrivbordet. Hon tände skrivbordslampan, hon ryckte till när ljuset slogs igång och fick blinka några gånger innan ögonen vant sig vid ljuset.
Hon kollade på boken, hon hade aldrig sett den förut. Vart kom den ifrån? Och vem hade lagt den där? Hon öppnade boken och då ramlade ett litet brev ut, brevet såg ut såhär:
"Till den som hittar det här. Jag heter Frida Lindh och jag kommer inte finnas kvar när du läser det här, om någon hittar det här. Den här boken är min ofärdiga bok, jag vill att du hjälper mig skriva klart den. Du behöver inte lämna den till någon eller sälja den, jag vill bara att den ska bli färdig. Den betyder mycket för mig.".
Agnes tog upp boken och började läsa det Frida skrivit, samtidigt som hon läste kände hon den där känslan igen. Någon tittade på henne, hon vände sig sakta om och kollade bak, dörren var öppen igen. Hade hon inte stängt den? Jo, Agnes var helt säker på att hon stängt dörren ordentligt. Det här var första gången hon kände sig rädd.
Hon gick till dörren och stängde den ordentligt. Men något kändes fel, det stod något på dörren. Det stod "Hjälp", och under det stod det "Boken", skrivet i svart, rätt otydlig men ändå läsbar skrivstil. Hon gick tillbaka till boken och började skriva, alltid med känslan att hon var iakttagen. Men hon var inte rädd längre, hon visste vem det var som tittade på henne. Man kunde inte se henne, men hon visste att Frida var där. För när hon avslutat Fridas sista bok, försvann också känslan av att vara iakttagen, och den kom aldrig tillbaka.