Pulsen steg, stegen ökade, jag skyndade efter. Fast besluten om att vem det än var skulle personen ha tillbaka vad den tappat. Nyfikenheten och osäkerheten stred inombords, var det klokt eller bara ren dumhet? Trots att mina steg ökade tycktes jag inte komma närmare. Kvinnans steg ökade i takt till mina.
Västen var trång och luktade illa. Den spygröna färgen fick mig att framstå som ett gående trafikljus på två ben. Det var högljutt och livat på torget framför stadshuset. Från stora scenen spelade och sjöng en grupp från Västerås. Från den blå axelväskan drog jag upp en bunt. Framsidan på flygbladen var tillräckligt ointressanta för att jag skulle orka bry mig. Jag satte på mig mitt fejkade leende och började röra mig i folkmassan samtidigt som jag delade ut flygbladen.
Klockan i kyrkan alldeles intill torget spelade, jag undrade om klockan slog tre eller om några gifte sig. Efter en stund tog folkmassan slut och jag stod med bunten i min hand framför en liten uppställd glasskiosk. Började istället dela ut till alla pensionärer som satt uppradade på bänkarna en bit ifrån. En surgubbe ryckte åt sig bladet och stirrade på den barnsligt färgglada framsidan.
Sedan följde jag strömmen gatan ned. Hamnade olyckligtvis bakom en familj med alldeles för många småbarn, hur många år skulle detta ta? Ofint trängde jag mig mellan två av dem som med kladdiga fingrar pillade på varsin smält glass. Folk vek av strömmen och trängdes framför stånden.
En man tätt framför mig haltade kraftigt. Det var något med honom som drog till sig min uppmärksamhet. Han hade en lång svart kappa med en hög ståkrage. Svarta skinnhandskar och spegelblanka finskor. Det var trångt och högljutt runt omkring. Folk puttades och gick förbi framför ansiktet på mig. Mannen framför mig behöll sin riktning. Han haltade så kraftigt att kappan gungade. Hatten var dragen långt ned över ansiktet, kragen gömde den annars synliga nacken.
Flygbladen i min hand sjönk sakta men säkert tillbaka ned i fickan, jag kunde inte slita min blick från mannen. Ett svagt klingande hördes. Som kommet från långt i fjärran, som jag egentligen inte borde uppfattat mitt i folkkaoset. Som en kort, mycket svag melodi spelades när en liten tunn metallbit landade på marken. Jag var just på väg att sätta ned foten. Hejdade mig, och böjde mig ned samtidigt som jag bildade en kö bakom mig. Den tunna metallbiten var rund och bucklig. Likt ett gammalt mynt man ofta ser på museum. En stressad småbarnspappa gav mig en knuff i ryggen och en blick som sade mer än tusen ord.
Jag började sakta gå med blicken över myntet i min hand. Ena sidan verkade en gång för länge sedan blivit märkt med något. I ljusets reflektion kunde jag urskilja konturerna av en slottsliknande byggnad. Undertill syntes en hårt ingraverad signatur på ett språk jag inte kunde läsa. Jag tittade upp och begravde myntet i min hand samtidigt som jag trampade en redan gråtandes flicka på foten. Hon pekade bestämt på den rosa enhörningsballongen med tårarna forsandes längs kinderna.
Mannen framför mig var borta. Jag ökade mina steg. Trängde mig mellan händer och armar och marscherade genom stora sällskap. Nog var jag kort för min ålder men så liten har jag aldrig känt mig, för jag såg absolut ingenting. Småbarnsfamiljer övergick till gamlingar som övergick till föräldrar. Mannen var borta. En bit framför mig skymtade jag en bänk. Jag skyndade fram och hoppade vigt upp. Kisade ut över strömmen av människor. Vid en första anblick tycktes inte en svart hatt i strömmens utkant tyckas intressant. Inte förens jag mindes att det var precis vad jag letade efter.
Med ett inte lika vigt hopp ned från bänken började jag småspringa med hatten som färdriktning. Skyndade tvärs över gatan och mannen var ännu en gång framför mig. Då hörde jag det igen. Den svaga melodi när tunn metall studsar mot asfalt. Jag tittade ned och där låg ett till. Mellan tåspetsarna på mina Adidas, glänsandes i solen. Jag plockade sakta upp myntet från marken. Jämförde det mot det andra myntet. Trots den buckliga utan och de nedslipade kanterna syntes en identisk signatur, byggnaden var annorlunda. Denna med en tydlig kontur av en vackert dekorerad stuga i utkanten av en skog. Jag for upp med blicken. Såg mannen en bit framför.
En lång kvinna kom plötsligt gåendes och skymde mannen för en halv sekund. Aningen irriterad vred jag på mig. Kvinnan hann gå långt därifrån innan jag hann reagera på att mannen framför inte längre var en man. En rund kvinna i medelåldern med en röd, alldeles för tajt klänning, haltade fram. Hon bar en gräsligt ful halmhatt, i handen höll hon en svart handväska i läder.
Pulsen steg, stegen ökade, jag skyndade efter. Fast besluten om att vem det än var skulle personen ha tillbaka vad den tappat. Nyfikenheten och osäkerheten stred inombords, var det klokt eller bara ren dumhet? Trots att mina steg ökade tycktes jag inte komma närmare. Kvinnans steg ökade i takt till mina. Folkmassan avtog med ens och gatan ekade så gott som tom. Jag började springa, men hann inte många steg.
Den tidigare svaga melodin var så tydlig att jag inte ens behövde se efter. Ännu ett mynt log och glänste en bit framför mig. Jag slet upp myntet i farten. Granskade det för några korta sekunder och hann se bilden av en stor byggnad med halvmånefönster. Den haltande kvinnan hann gatan ned. Vid ett övergångsställe gjorde hon en tvärvändning och skyndade över gatan. En bil kom krypkörandes längs vägen och för några sekunder försvann hon igen. Jag började springa. Pulsen dunkade hårt inuti.
Bilen körde snart förbi kvinnan och fortsatte gatan ned. Enda problemet var att det var inte längre en haltandes kvinna med röd klänning och halmhatt, inte heller en svartklädd man med spegelblanka finskor. En tunn figur med hoodieluvan dragen över huvudet haltade fram. Med händerna nedstuckna djupt i fickorna försvann personen runt gathörnet. Jag sprang gatan ned och över övergångsstället. Mynten pressade i handflatan, en krypande känsla om att något var fel växte. Jag skyndade runt hörnet av gatan.
I stegen fram insåg jag att det var över. Mina steg ekade mellan husväggarna, en ensam svala dök över den folktomma gatan. Nyköpings festdagar varade även dagen därpå.