Markus hostar upp blod. Hans långa, blöta hår fastnar på kinderna. Han spottar på marken. Blodet rinner längs stenarna och blandas med regnet. Han kan inte dö nu! Han är bara sjutton! Han har så mycket att leva för fortfarande! Slagen regnar över honom. I huvudet. I magen. I halsen. Han tappar luften och faller ned på marken. Nu börjar sparkarna komma istället. I ryggen. I nacken. I ansiktet. Tårarna rinner nedför det mörbultade ansiktet. Det känns hopplöst, som om det inte finns någonting han kan göra.
Men plötsligt slutar sparkarna komma. Det kommer inte heller fler slag. Han öppnar långsamt ögonen. De är borta. Han försöker ställa sig upp, men faller ihop. Han har inte styrkan för att ropa på hjälp. Han försöker, men till ingen nytta. Det kommer ur mer som en viskning. Ingen hör honom, ser honom eller vet vart han är. Vart var de, de som misshandlade honom? De kan inte direkt ha sprungit iväg. Han borde kunna se dem då. De kan inte ha hunnit så långt. Torget är ganska stort och tomt. Det finns bara en fontän mitt på, men där kan man inte gömma sig. Han försöker tänka ut en lösning, men allting blir svart innan han hinner tänka så mycket som en tanke till.
Som genom ett dis ser Markus suddiga figurer som springer runt honom. Blåljusen är överväldigande, speciellt när sirenerna också är på. De verkar låta högre än vanligt. Någon lyfter upp honom till en bår som sedan blir uppskjuten in i ambulansen. Han hör inte riktigt, men de verkar prata ett underligt språk. Han hade aldrig hört något liknande. Han ser fortfarande inte klart, men de verkar se annorlunda ut också. Markus kan inte sätta fingret på det, men något är det. Ambulansen börjar åka. Det dunkar i huvudet när det kommer farthinder eller gupp. Hans huvud slår ned på båren med en enorm kraft. Allting blir svart igen.
Han vaknar av ett extremt starkt vitt ljus i ögonen. Det försvinner långsamt och han blir lyckligt överraskad av att han kan se klart igen. Han sätter sig upp långsamt. Han försöker stödja sig på sin högerarm men känner direkt att det inte går. Dörren öppnas och en medelålders man i vit rock, antagligen en doktor, kommer in. Han har också det här konstiga, det som inte går att sätta fingret på. Han ser så konstig ut men ändå normal. Han tittar på Markus och skriver ned något på ett papper. Han tittar upp från sin bricka och ler mot Markus.
– Maszcha miu, frågar han vänligt.
Markus bara tittar fundersamt på doktorn. Vad är det för språk, och vad var det som var så konstigt med doktorn?
– Var är jag, frågar Markus.
Doktorn tittar fundersamt på Markus. Han öppnar sin rock och stoppar in handen i innerfickan. Han tar fram en silvrig pistol och skjuter Markus i huvudet. Markus huvud flyger bakåt. Oväntat nog så flyger huvudet tillbaka och kulan studsar tillbaka in i väggen.
– Va, skriker Markus.
Han inte bara överlevde skottet, utan han sköt även tillbaka det och kände absolut ingenting. Han sitter där förbluffad och stirrar på doktorn, som bara stirrar tillbaka. Doktorn börjar backa långsamt mot dörren. Sedan snabbare och till slut springer han ut genom dörren medans han skriker för full hals. Markus känner hur han tappar all sin kraft och han faller ihop.
Markus vaknar ännu en gång men denna gången har han ingen aning om vart han är. Det är helt kolsvart. Han börjar fundera. Är han död? Eller är det bara ett väldigt mörkt rum? Enligt all logik så borde det vara det förstnämnda, men han tror ändå att det är det andra. Huvudet bultar och när han känner efter så rinner det blod från händerna. Han är inte död. Hade han varit det så hade han nog inte kunnat känna sina händer, eller blött för den delen.
Han ställer sig upp och känner sig runt med händerna. Väggarna är kanske två meter från varandra. Taket är långt upp, så högt att han inte ens kan nå det när han hoppar. Ett knakande kommer en bit bort. Är det en tunnel? Markus känner sig fram och börjar röra sig längs väggarna, framåt. Ett starkt ljus skiner långt bort i tunneln. Han känner sig dragen dit. Det känns som om han skulle göra vad som helst för att ta sig till ljuset.
Doktor Person springer längs korridorerna i sjukhuset.
– Vilket rum, skriker han frågande.
– 7B, ropar Anna.
Båda springer längs de labyrintliknande korridorerna och tar sig fram till rummet. Doktorn slänger upp dörren och springer fram till patienten. Markus Nilsson, 17 år gammal, nästan död efter misshandel, säger en av sjuksköterskorna för att upplysa doktorn om situationen.
– Jo tack, jag ser att han nästan är död, skriker doktorn irriterat.
Han börjar plocka med verktygen och letar efter vad som skulle kunna vara bra för denna situation. Han tar fram hjärtstartaren och sätter elektroderna på Markus kropp. Han trycker på knappen. En stöt går genom kroppen och Markus kropp börjar rycka och skaka.
Tunneln lyser snabbt upp. Allting blir extremt ljust och Markus ser en dörr i andra änden. Han försöker fortsätta emot den men ju mer han går ju längre bort kommer han. Det är som om han var på ett alldeles för snabbt löpband. Han börjar springa men kommer bara längre och längre bort. Ljuset blir svagare och svagare, men det blir även varmare och varmare.
Han springer snabbare och snabbare och det blir varmare och varmare. Han börjar må dåligt och se suddigt. Det är som om alla hans sinnen har tappat fokus och försöker göra de andra sinnenas uppgifter. Hans öron försöker känna lukt och hans näsa försöker höra. Markus springer med all sin kraft medan tårarna rinner. Han skriker för att få ut sin sista energi men han mår så illa att han slutar springa och bara faller ihop på marken.
Markus ögon slås upp. Ett vitt ljus bländar honom. "Inte igen", tänker han. Han kommer inte klara ett möte till med den galna doktorn. Han vill speciellt inte bli skjuten i huvudet igen, även om det inte kändes något. Han sätter sig långsamt upp men blir genast nedtryckt igen av någon som står bredvid honom.
– Vila, det behövs.
Markus försöker vrida på huvudet för att se vem det var som sa det, men det är till ingen nytta. Han blir nedtryckt igen och somnar genast om.
Markus vaknar igen, betydligt mer utvilad. Han sätter sig upp och blir tillåten att göra det. Det finns en lapp bredvid honom som hänger över en knapp. "Tryck här när du vaknar!".
Markus trycker på knappen. Det går en stund och sedan kommer en sjuksköterska in genom dörren med en matbricka. Hon ställer den framför honom med ett leende och informerar sedan Markus om att hon ska gå och hämta en doktor. Så fort hon har gått så drar han en suck av lättnad. Hon hade pratat vanligt. Vanlig svenska! Det är länge sedan han hörde det sist, men vad har hänt? Vad var det för tunnel och vart har han varit, när han var i det där sjukhuset?
Doktor Person kommer in några minuter senare. Han går fram till Markus och ställer sig bredvid sjukhussängen och tittar på honom med ett leende. En bild blixtrar till framför ögonen på Markus av doktorn från tidigare.
– Hur mår du, frågar doktorn.
Markus funderar lite grann och känner efter. Han tar försiktigt på sina armar och på magen. Han gör en grimas när han tar sig för huvudet. Det gör väldigt ont i huvudet. Doktor Person bara ler och nickar. Doktorn förklarar vad som har hänt. Allting om hur han var hittad och förd med ambulans till sjukhuset och hur doktor Person använde hjärtstartare på honom. Alla hans sår har blivit omhändertagna, förutom det brutna benet.
– Ät och vila nu, stanna också tills du känner dig redo att ta dig hem igen, säger doktor Person.
Markus ler tillbaka och tackar doktor Person för att han räddade hans liv. Doktorn bara ler brett och går ut.
Markus tittar ned på maten. Det är pannbiff med potatismos. Det luktar utsökt. Han plockar upp besticken och placerar dem på köttet. Ett knakande ljud kommer från biffen. Två vita böjda ben tränger sig långsamt fram genom köttet. De blir längre och längre och når sedan varandra. Två till skjuter upp, och sedan två till. Två små, små armar skjuter upp ur potatismoset. De försöker fånga Markus handleder. Han får panik och börjar skrika, men inget ljud kommer ut. Han tappar luften. Han kan inte andas. Ögonen blir större och större av panik. Han börjar klösa på halsen för att få luft. En svart tentakel glider långsamt ut ur munnen på honom. Den faller ut och Markus börjar famla efter knappen bredvid sängen. Han trycker på den men ingenting händer. Tentakeln börjar växa och vrida på sig. Efter bara några sekunder är den en hel bläckfisk. Den hoppar mot ansiktet och allt blir svart en sista gång.